Upp tidigt i morse. Innan kl 8. På en lördag. Ni som läste min andra blogg vet att det är en mardröm för mig. Avskyvärt att gå upp så okristligt tidigt. Men har man ett jobb så har man, försöker jag säga till mig själv för att känna mig duktig. Anledningen är att jag skulle flyga till Skellefteå (där jag befinner mig nu) för att försöka underhålla ett företag som firar att de ska bli större (där jag befinner mig om en timme).

På grund av alldeles för lite sömn och ingen mat så mådde jag som ett luder i morse (Att må som ett luder är ett uttryck som används ganska friskt i min vänkrets, det har inget att göra med sex på något sätt utan enbart det faktum att vi tänker oss att luder mår riktigt dåligt). Kändes som att jag skulle spy. Sen skulle vi sätta oss på flyget. Har ni flugit till Skellefteå någon gång? Det är ett skämt. Det här var planet vi fick tilldelat oss:

Ett flygplan av modellen modellflygplan. Som styrs av en fjärrkontroll någonstans. Det är sånna tankar jag får när jag ser plan av den här storleken. Att piloten inte är färdigutbildad, det här ingår liksom i att lära sig bli en pilot. Man får testa på små plan med få passagerare, ifall något går fel så blir inte skadan lika omfattande. Jag får känslan att planets maxhastighet är typ 37 km/h.

Naturligtvis är det inte så. Men så kändes det. Resan var ganska turbulent och jag upptäckte en sak med mig själv. När det skakar riktigt ordentligt så greppar jag tag i armstöden till sätet jag sitter på. Riktigt ordentligt. Som att det skulle hjälpa. Ponera att planet kraschar. Skulle vi ha en överlevande då? När jag sedan gör intervjuer i media "Hur kommer det sig att du lyckades komma ur olyckan oskadd och överlevde kraschen i hundratals kilometer i timmen från flera hundra meters höjd?"

 "Nej.. jag höll fast mig i armstödet bara..." 

Nu hoppas jag att det är bättre förutsättningar än igår. 

Gårdagens gig borde jag egentligen beskriva som katastrofalt. Helt urusla förutsättningar i en jättelokal där alla var i gasen och ingen hade någon aning om att det skulle bli stand-up. Det är sällan bra. Sedan var lokalen för står och ljudet var helt uruselt. Säkert tio minuter gick åt att försöka få det i någorlunda dugligt skick. Men det blev ändå ingen katastrof.  

Det berodde på att publiken var fantastisk. De som ville lyssna. De kom fram och satte sig som en halvcirkel framför scenen och gjorde sitt yttersta för att göra kvällen så bra som möjligt. Tillsammans såg vi till att det till slut blev ganska lyckat.

Sen har jag positiva känslor från uppträdandet eftersom jag överallt i publiken hittade gamla fröknar och lärare. Rektorer, barndomsvänners föräldrar och olika tränare. Alla var supertrevliga och grattade till framgångarna. Man märkte att det var genuint, från hjärtat. Då blev jag också genuint glad, i hjärtat. Det var också intressant hur i princip alla sa samma sak "jag visste väl att det skulle bli något av dig. Redan på lågstadiet så sa vi att den där ungen har vi inte sett det sista av". Jag som var v-ä-r-l-d-e-n-s blygaste på den tiden och inte vågade säga ett ord om så mitt liv stod på spel.  Men det är väl någotman säger om i princip alla barn. 

Det här är scenen jag stod på, tydligen ska The Beatles ha stått där innan de kallade sig själva för The Beatles. Någon gång på sextiotalet. Huruvida det är sant eller inte vet jag inte, men jag väljer att tro att det stämmer. Bara för att det skulle vara tufft att ha stått på samma scen som The Beatles. 

Efteråt åkte jag till Uppsala och träffade lite vänner. Vi gick ut en sväng. Kul att se lite gamla vänner igen som man inte sett på ett tag. Det är lite så att gå ut i Uppsala. Man går ut för att träffa massa folk man tycker om men ändå inte är så pass bra vän med att man rings. Jag lämnar er med en bild från igår: