Då har vi klarat av kvällens föreställningar och det gick bra. En fantastisk lokal har dom här i Västerås. Det hade kunnat bli ännu bättre, men dessvärre har folk svårt att förstå att man inte får filma under föreställningarna trots att vi förklarar det om och om igen. Det förstör verkligen jättemycket när man gör så för det tar bort fokus från oss komiker helt. Det är inte bara taskigt mot oss som står på scenen och vill ge allt så att det ska bli en bra show, det är dessutom otroligt respektlöst mot alla andra i publiken som blir lidande.

Nu ska vi ut och se vad Västerås har att erbjuda festmässigt en fredagkväll. Pluto tror jag någon pratade om? Osäkert.. men Mårten Andersson, Paul Tilly och Hasse Brontén har åkt ner från Stockholm för att hålla oss sällskap, så det kan nog inte bli fel. 

Hoppas ni har en trevlig kväll. 

Vi har precis testat ljudet och nu sitter björn och planerar för sin framtida karriär.. Han ska bli den näste.. Den näste.. Ja jag vet inte. Ni får gissa själva..

Då är vi framme i Västerås. Eftersom frukosten på hotellet i Norrköping stängde 09:30 så orkade jag inte gå upp. Jag låg istället kvar den extra halvtimmen vi hade innan avgång.. Så nu är jag den enda som är hungrig.

Då ska jag alltså på matjakt i Västerås. Några som har något bra att tipsa om? 

Det var den här låten jag lyssnade på när jag mindes min första kärlek igen.  Nu var det olycklig kärlek, men det är ett återkommande mönster i mitt liv. Jag har aldrig vart lycklig kär faktiskt. Lite trist, kan tyckas.

Men den här låten då, en Mariah Carey som är briljant. Som inte håller på att vara upptagen med att försöka vara "sexig" utan bara sjunger från hjärtat. Och jag minns att det var ett disco, ett mellanstadiedisco. Vi gick i årskurs fem, och inte längre i samma klass, men jag var fortfarande dödskär i den här tjejen. På den tiden var det inte längre pinsamt att dansa tryckare med tjejer, utan man frågade varandra i bilen hem ”hur många dansade du med? Jag dansade med fem stycken”. Och det betydde inte heller någonting speciellt,  dansen hade inte längre någon laddning. Det var en grej man gjorde för att inte vara töntig. För att inte vara den som ”inte fick dansa tryckare med någon”.

Men så spelas den här låten och jag tar återigen mod till mig och frågar Rebecka om hon vill dansa. Hon säger ja, gullig som hon är. Vi står där och kramas, som två riksmongon som inte kan hålla takten om deras liv så hängde på det. Så grips jag tag i en känsla av hur otroligt rätt det här känns. jag har ingen större koll på vad det är hon sjunger, men jag känner att det är rätt. Ni vet, ibland kan bli så att man bara släpper allt och låter känslorna föra en vart som helst. När allt i livet känns som att det är på rätt plats. Ni vet vad jag pratar om va? Det hände mig under låten, jag faller i trans och håller om henne hårt. Omedvetet. Så att hon inte ska kunna försvinna ur mina taniga, 11-åriga armar. Så att hon för alltid ska finnas intill mig. Men det här är ju bara i mitt huvud och i min kropp. För henne måste det bara vart obehagligt att jag höll om henne så hårt. Jag kan till och med tänka mig att det gjorde lite ont. Men hon sa ingenting, underbar som hon var. Utan hon bara dansade vidare tills låten tog slut, sedan sprang vi åt varsitt håll. Såsom man gör när man går i femman.

Senare den kvällen tog jag åter mod till mig och frågade chans på henne ytterligare en gång. Allt kändes så bra, och jag tänkte att hon kunde fullända det hela genom att säga ja och därmed göra mig till den lyckligaste lilla snorungen i hela Knivsta. Ja, i hela världen faktiskt, så som det kändes då. Jag tänkte att det kanske fanns en minimal chans att hon kände samma sak. Det gjorde hon inte. Nu sa hon  ”nej” på en gång.

Jag förbarmade mig själv. Hur jag kunde vara så dum i huvudet att tro att någon kunde älska mig? Jävla idiot.

Men den här låten tar främst fram den känslan jag hade när jag höll om henne.  Och den var ingenting annat än magisk.

God Natt.

Ni som följde min blogg på 1000apor har redan läst den här historien, men eftersom den bloggen är borta tänkte jag ge alla en ny chans att lära känna mig lite bättre.  Dessutom lyssnar jag på en låt som återupplivar gamla minnen, och det gör att jag måste skriva av mig igen.

Som jag nämnt lite tidigare så är jag väldigt blyg i grunden. Extremt blyg.  Och jag minns min första kärlek, Rebecka heter hon. Vi gick i årskurs tre, det var på våren så jag hade hunnit fylla nio år. Jag var tok-kär i den här tjejen då och bestämde mig för att fråga chans. Naturligtvis tänkte jag inte göra det själv, utan jag skulle be en kompis göra det. Precis som alla andra gjorde, det var ingen som vågade fråga själv, varken tjej eller kille. Men då sa mina vänner till mig att det var fegt att inte fråga själv, lite dubbelmoral kan tyckas. Och jag var för feg för att vara feg, så jag skulle alltså fråga chans själv.

Så en dag, när vi hade sjungit klart ”tack för idag, slut för idag. Vi ska ses i morgon, tack för idag”, så frågade jag henne om jag fick prata med henne en stund. Det gick naturligtvis bra, eftersom hon var världens sötaste.  Men jag vågade ju inte fråga egentligen, det gick emot precis ALLT vad mitt huvud och min kropp signalerade. Det var bara hjärtat som ville det här.  Så jag tittar ner i backen och börjar pilla nervöst med ena pekfingret på andra handflatan. Sedan börjar jag.. ”jo jag tänkte.. ehrm.. vill du… eh..fårjagchanspådig?” mumlade jag så fort jag bara kunde för att få det överstökat.  Så var det gjort. Hon sa kanske.

Men nu hade jag gjort det. Jag hade tagit modet till mig att slita ut mitt bultande hjärta ur min egen kropp och lägga det i hennes händer.  Nu var det upp till henne vad hon ville göra med det. Ville hon behålla mitt hjärta, eller ville hon kasta det i backen? Ville hon hålla mig vid liv eller ville hon ta livet av mig? Det återstod att se.

Några dagar senare kom hon tillbaka med mitt hjärta i sin hand, lyfte upp handen mot himmelen och kastade det med all kraft hon hade i sin nätta, lilla nioåriga hand, rakt ner i backen. Jag dog.  Och fan vad ont det gjorde.

Det var min första kärlek, och i henne var jag kär i ytterligare tre år.

Idag är vi vänner.