Ni som följde min blogg på 1000apor har redan läst den här historien, men eftersom den bloggen är borta tänkte jag ge alla en ny chans att lära känna mig lite bättre.  Dessutom lyssnar jag på en låt som återupplivar gamla minnen, och det gör att jag måste skriva av mig igen.

Som jag nämnt lite tidigare så är jag väldigt blyg i grunden. Extremt blyg.  Och jag minns min första kärlek, Rebecka heter hon. Vi gick i årskurs tre, det var på våren så jag hade hunnit fylla nio år. Jag var tok-kär i den här tjejen då och bestämde mig för att fråga chans. Naturligtvis tänkte jag inte göra det själv, utan jag skulle be en kompis göra det. Precis som alla andra gjorde, det var ingen som vågade fråga själv, varken tjej eller kille. Men då sa mina vänner till mig att det var fegt att inte fråga själv, lite dubbelmoral kan tyckas. Och jag var för feg för att vara feg, så jag skulle alltså fråga chans själv.

Så en dag, när vi hade sjungit klart ”tack för idag, slut för idag. Vi ska ses i morgon, tack för idag”, så frågade jag henne om jag fick prata med henne en stund. Det gick naturligtvis bra, eftersom hon var världens sötaste.  Men jag vågade ju inte fråga egentligen, det gick emot precis ALLT vad mitt huvud och min kropp signalerade. Det var bara hjärtat som ville det här.  Så jag tittar ner i backen och börjar pilla nervöst med ena pekfingret på andra handflatan. Sedan börjar jag.. ”jo jag tänkte.. ehrm.. vill du… eh..fårjagchanspådig?” mumlade jag så fort jag bara kunde för att få det överstökat.  Så var det gjort. Hon sa kanske.

Men nu hade jag gjort det. Jag hade tagit modet till mig att slita ut mitt bultande hjärta ur min egen kropp och lägga det i hennes händer.  Nu var det upp till henne vad hon ville göra med det. Ville hon behålla mitt hjärta, eller ville hon kasta det i backen? Ville hon hålla mig vid liv eller ville hon ta livet av mig? Det återstod att se.

Några dagar senare kom hon tillbaka med mitt hjärta i sin hand, lyfte upp handen mot himmelen och kastade det med all kraft hon hade i sin nätta, lilla nioåriga hand, rakt ner i backen. Jag dog.  Och fan vad ont det gjorde.

Det var min första kärlek, och i henne var jag kär i ytterligare tre år.

Idag är vi vänner.

Jag hatar inte Norrköping längre. Jag känner att det var lite förhastat av mig tidigare.

Mobilen är återfunnen och vi har haft två fantastiska föreställningar. Publiken var verkligen kanon, bättre än vanligt, och det behövs ibland. När energin tryter från egen sida så är det väldigt betryggande att få så mycket från publiken, det gör en stor skillnad för hur kvällen sedan slutar.

Jag vet inte om alla som går på stand-up riktigt förstår hur stor del de har i en föreställning. Det krävs mer av en stand-up publik än det gör av en teaterpublik, t.ex Här kräver det din fulla uppmärksamhet i nästan två timmar, och energi i form av skratt och applåder. Inte bara innan och efter varje föreställning, utan även under allas akter. Ofta, dessutom. Man måste också våga bjuda på sig själv. Och jag därför rikta ett stort tack till er som orkar göra just det. Ni gör vår kväll rolig, och förhoppningsvis gör vi detsamma för er. Det är lite det som är tanken, att vi ska fungera i symbios med varandra.

Ikväll gjorde det det till hundra procent.

Då har vi utlöst lite testosteron genom att spela paintball. Kul var det, och skönt att få ägna sig åt någonting helt annat för en stund. Nu ska vi återigen bege oss till Skandiateatern för att återigen ge publiken två oförglömliga föreställningar. Om allt vill sig väl, det vill säga. Jag återkomer med resultatet.

Håll tummarna. 

Jag hatar Norrköping.

Jag har inte velat säga någonting tidigare, just för att jag inte har någon anledning till det. Mitt hat alltså. Det är helt obefogat. Jag har inte träffat annat än trevliga människor här, varje gång jag uppträtt här så har det varit kanon, men ändå så känner jag en stark avsky gentemot den här staden. Det sitter långt inne, jag får dålig energi av att vara här. 

Det är som den där klasskamraten eller arbetskollegan som man inte står ut med, trots att den inte har gjort någonting. Den är snäll och trevlig, men det är något hos den som retar gallfeber på en. Man klarar inte av det, men man kan inte heller ta upp det eftersom personen i fråga inte har gjort någonting. Så är Norrköping för mig. 

Jag borde egentligen gå till en psykolog och reda ut det här, vad Norrköping egentligen representerar i mitt liv. För jag har som sagt inga argument till mina känslor gentemot den här staden. Snarare tvärtom, att jag borde älska den. Men icke. 

Och nu när jag vaknar märker jag att jag, för första gången i mitt 20-åriga liv, har tappat bort min mobiltelefon. Självklart skedde det i Norrköping. Nu hatar jag staden ännu mer, detta trots att jag vet att staden inte har någonting med saken att göra. Det är ju mitt fel.

Men likförbannat så växer hatet mot detta mini-peking. 

Hjälp mig här, vad tror ni att det kan bero på? Eller, om ni inte kan hjälpa mig, ge mig då anledningar till hata den här staden så att jag kan försöka befoga mina känslor på ett intellektuellt plan.

För: "jag bara gör det" håller liksom inte som argument. 

Då har vi vart ute i Norrköpingsnatten för att se vad staden hade att erbjuda.. inte mycket. Ingenting faktiskt. Nu beror nog det på att vi inte gav det ett försök utan gick till något ställe som heter "Teaterbaren" som ligger strax intill vårt hotell för att äta en bit mat.

När vi hade ätit klart frågade servitrisen:

Vill ni ha något mer? Jordnötter kanske? Baconchips?

Björn - Har ni baconchips?

Servitrisen - Ja..

Björn - Alltså, jag vill inte ha, men ni har baconchips här?

Servitrisen - Ja...

Björn - Det har dom fan alltid på badhus.

 Alla - (tyst)

Sen brister vi ut i skratt på grund av fullkomlig brist på relevans av information. Det är inte alltid som Guldlock får till det.

Som låt är det återigen ett exempel på svensk rap när den är som allra bäst. Snook och Organism 12 (ytterligare en 018-represent). Lyssna på texten. Helt briljant.

"Mitt i rökiga diskussioner, där lever jag.

Den fulaste ankungen som sen växte upp och blev en gam."

God Natt 

Då har vi klarat av två gig i Norrköping. Det första var bra, det andra var ännu bättre. Säga vad man vill, men det är skillnad på en 17:30 publik och en 20:00 publik, helt förståerligt. Dessutom var det lite teknikstruk inför första eftersom vi var lite sena, så jag var lite extra nervös för det. Men det löste sig. Tack för två grymma föreställningar, Norrköping. I morgon blir det förhoppningsvis två till.

Jakob och Johanna är de som är rätt ute. Tack Gode Gud, är produktionen jag ska medverka i. Men det var värst vad ni gissade friskt.. och lustigt.. top model? 
Hur som helst så är det inspelning på Söndag och jag är väldigt nervös, eftersom det är helt improviserat. Det kan gå lite hursomhelst egentligen. 

Nu ska vi ut och se vad Norrköping har att erbjuda denna onsdagskväll. 

Ni som följde min förra blogg på 1000apor vet att jag skrev om några tv-produktioner som jag skulle delta i som jag ännu inte fick nämna. I morgon kommer jag att nämna en av dem, som kommer gå i höst. Ni är välkomna att gissa vilken produktion ni tror att det rör sig om (utöver Parlamentet och Extra Extra som jag redan gått ut med).

Låten jag lämnar er med den här gången är rolig. Den är nog inte menad att vara rolig, men det är den. Hysteriskt rolig. Videon bidrar en hel del. 

God Natt. 

Angående det här med hajar. Vissa av er har påpekat hur detta går emot min självbevarelsedrift (som jag pratade mycket om i min förra blogg) andra har kallat mig för modig. Jag vill påstå att båda dessa påpekanden är felaktiga.

Jag är inte på något sätt någon som ska betraktas som speciellt "modig", snarare försiktig. Och det här är inte heller samma sak som att sätta sig i en karusell och tro att man ska dö, bara för att inte göra det. Det här är ett möte med naturen, med den råkraft som den kan erbjuda i sin mäktigaste form. Det är ingen maskin byggd av människan för att stimulera en känsla, jag inbillar att det man känner öga mot öga mot en vithaj inte kan mätas mot någonting som människan skapat.

Om jag får välja hur jag ska dö så är det av hajattack, men då ska det vara en vithaj. Jag skulle bli sjukt besviken om det var en medelstor haj, som är farlig nog som den är. Nej, i munnen på en stor vithaj, annars får det vara. Men helst av allt så vill överleva, som den här killen:

Ps. Tack Isa, för att du respekterar mitt hat mot siffran 22. Du har förstått att om man skriver den 22a kommentarern så måste man även skriva den 23e. Ds.