Alla inlägg den 18 november 2008

Av Soran Ismail - 18 november 2008 22:22

Apropå reklamer. Vet ni att en nationell reklam spelas in i Knivsta? Statoils senaste. Där de står utanför en korvkiosk där det står "Mojjen" på en neonskylt. Det är "Mojjen" i Knivsta, som jag berättat om tidigare. Lite kuriosa bara innan jag springer till McDonald's och köper "middag". 

ANNONS
Av Soran Ismail - 18 november 2008 22:21

Har ni sett Banverkets senaste reklam? Det där förälskade paret i vuxen ålder som springer omkring på en äng och är allmänt kära till ljuv bakgrundsmusik. De skrattar och ler om vart annat. De tar på varandra som om de upptäckte varandras kroppar för första gången. Igen. De är livsnjutare. 

Helt plötsligt svischar det förbi ett tåg. Musiken tystnar. Tjejen är borta och killen står kvar. Helt förtvivlad. Sen kommer det upp en text i bild


"En sekunds obetänksamhet kan kosta en livstid"


Är det verkligen deras största problem? Vuxna människor som tar romantiska promenader längs med deras spår? 

Idioter.

ANNONS
Av Soran Ismail - 18 november 2008 17:35

Dagen har gått till att sitta och spåna idéer med Måns till vår medverkan i Fredag Hela Veckan nästa vecka. Vi kom på några roliga idéer som förhoppningsvis blir kul i tv också. 


Efter mötet hade jag tänkt åka till Knivsta och hälsa på mor och far men låter bli på grund av vädret. Det är vidrigt.

Det är som att lyssna på P1 i Sovjet på finska samtidigt som Dansbandskampen På Is sänds på storbildsskärmar runt omkring dig. Under tiden läser Leif GW Persson erotiska noveller på arabiska samtidigt som han tvingar i dig öl blandat med Ramlösa. Vidrigt, var ordet.


Det underlättas inte heller av att jag är så lat att jag väntar tills det går hål i mina skor innan jag börjar fundera på att köpa nya. Så har det blivit nu. I högra hälen. Ett stort hål. Vattnet går rakt igenom. Jag kunde i princip lika gärna gått ut med endast en vänstersko, funktionen hade vart densamma. I princip alltså. Så i morgon måste jag åtgärda det också. 


En annan sak jag ska göra är att uppträda på Norra Brunn, för er som är intresserade. Och det är ni ju, för annars hade ni inte vart här.


Eller hur? 


Av Soran Ismail - 18 november 2008 03:07

En av de två presenterna jag fick häromdagen var ju en Bamse. Anledningen var ett blogginlägg jag skrev på 1000-apor, men eftersom många av er är nya så tänkte jag ge er förklaringen igen. 


När jag var liten så läste jag Bamse. De flesta var coola och läste Kalle Anka, men Bamse var min favorit. Han var my boy, så att säga. Det jag gillade med Bamse var att han kunde spöa vem fan han ville, men han gjorde aldrig det för han var snäll. Om man inte hade gjort sig förtjänt av det dvs.  Han var alltså stark, så han kunde slåss om han ville, men han valde att inte göra det. Så ville jag också vara.


Jag har ett väldigt starkt minne från när jag var sex år gammal. Vi var ganska nyinflyttade i Knivsta och jag var ute på gården och lekte med de andra barnen. Ett av de andra barnen ville slåss med mig. Av ingen anledning alls, jag hade ju inte gjort någon något ont. Jag ville verkligen inte bråka. Jag var otroligt feg av mig, men man skulle ju hävda sig. Man kunde inte säga att man inte vågade slåss. Dessutom så var den här killen ett år yngre än mig, men han var större och därför också starkare.


Han närmar sig mig och jag känner verkligen hur paniken rusar genom kroppen. Jag glömmer aldrig den känslan. Den ångesten. För varje sekund som går så blir jag mer och mer intvingad i ett slagsmål. Något som jag verkligen, verkligen inte ville vara med om. Jag skriker ”NEJ, NEJ!” åt honom. Mot honom. Som om kraften av orden som slungades i hans riktning  skulle få honom att backa. Till slut ser jag ingen annan möjlighet, tusen tankar rusar genom huvudet. Jag har gjort allt jag kunnat för att försöka klara mig från ett slagsmål med hedern i behåll, såsom jag såg på det. Men nu gick det inte längre. Jag började gråta, vände mig om och sprang hem, skrikandes ”JAG ÄR SOM BAMSE! JAG ÄR SOM BAMSE!”. Allt för att intala mig om att jag visst var stark. Jag var en stor pojke. Jag kunde slåss. Jag VILLE bara inte. Varför kunde han inte bara respektera det!? Varför kunde ha inte bara låta mig vara i fred? Jag hade ju inte gjort honom någonting.


Jag öppnade dörren och sprang till mamma i soffan. Slängde mig i famnen på henne. Samtidigt som jag fortsatte hänga mig kvar vid samma mening, nu snyftandes. Tyst för mig själv, allt för att inte min världsbild skulle rasa samman. ”Jag är som Bamse… som Bamse.”. ”Ja min son, du är som Bamse. Du är min Bamse.”


God Natt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se