Någon frågade mig om jag minns de andra barnen från dagistiden i Knutby. Svaret är att jag bara kommer ihåg killen till höger om mig, Gabriel. Notera gärna hans Musse Pigg-jeans..  

Den enda anledningen till varför jag minns honom är för att vi fortsatte vara goda vänner ända tills tidiga tonåren. När folk frågade mig vem min bästa vän var så var svaret "Gabriel" under många år. Jag tror även att han var min enda vän i Knutby. Vi bodde grannar och lekte jämt. Men jag har inget minne av någon annan. Jag har faktiskt inga minnen överhuvudtaget( som jag inte har fått på äldre dagar genom att se något videoklipp eller dylikt) innan jag flyttade till Knivsta, vilket var när jag fyllde 6. Det intresser mig väldigt. 

Jag vill veta vad det beror på. Jag som annars har ett ypperligt minne vare sig det gäller siffror, saker jag läser, närminne, långsiktigt minne.. you name it, kan inte minnas någonting från min tid i Knutby, och jag bodde ändå där fram tills min sjätte födelsedag. Under bilden på facebook såg jag att någon hade skrivit att de brukade vara taskiga mot mig, och jag har börjat fundera om det är någonting jag har förträngt kanske. Jag mailade honom och skrev om han minns något specifikt, men det gjorde han tyvärr inte. 

Jag vill verkligen veta, för jag tänker hela tiden kring allting. Överanalyserar, skulle vissa kanske säga. Eftersom allt som händer under barndomen präglar oss ända ut i fingerspetsarna så vet jag att kan hitta en förklaring till varför jag är som jag är. Så om det är någon av er som gick dagis med mig som minns någonting specifikt, oavsett om det är negativt eller inte, där jag var inblandad så maila gärna mig om det. Jag vill hemskt gärna veta.

Varje gång ni skriver en kommentar så tycker jag att det säger otroligt mycker om er. Oftast i alla fall. Om ni gillar eller hatar en låt jag lägger upp. Hur ni formulerar er. Om ni gillar Petra Mede eller inte. Jag tar ingenting, jag säger ingenting, enbart för det jag ser. Jag analyserar allt. Konstant. Om någon skrattar eller inte skrattar åt ett skämt. 

Nu vet ni lite mer om mig.. 

Hon kommer in från köket med bestämda steg och med en juice i högerhanden.

Hon - Vad fan är det här? 

Jag - Vad? 

Hon - Bäst före September 2008 står det på förpackningen

Jag - Ok.. 

Hon -Det var ett halvår sedan!

Jag - Nej, det har faktiskt bara gått 5 månader..

Hon - (suck). Aja, då har du i alla fall köpt den vid ett tillfälle

Jag - Nej. Martina kom hit med den när jag var sjuk.. 

Hon - (skakar på huvudet och går tillbaka till köket för att fortsätta sitt samtal)

Hon - Vart är din vattenkokare?

Jag - Jag har ingen. 

Hon - Jo det har du visst. Du fick en i julklapp av mamma och pappa. 

Jag - Ja just det. Den står i hallen. 

Hon - Du har inte packat upp den på två månader alltså?

Jag - Korrekt. Du är inte dum du. 

Hon - Varför har du inte gjort det?

Jag - Vad ska jag med den till?

Hon - Koka vatten kanske?

Jag - Till vaddå? 

Hon - När du ska laga ma.. äh, skitsamma. 

Min syster är här nu. Hon har åkt hit från Knivsta för att städa. Eller det är inte därför hon har åkt hit, hon har åkt hit för att hänga lite. Men det blir så att hon städar. Hon är sådan. Renlig av sig. Blir provocerad när det är stökigt. Och så har hon med sig lite råvaror som hon ställer sig och fixar och donar med. Nu kom hon precis in med en tallrik med lövbiff och potatisgratäng. Hur gott som helst. Hon är ganska fantastisk, min syster, men hon har ingen förståelse för min livsstil. Hon var för övrigt ganska nyfödd när den där bilden togs, vilket innebar att jag inte längre behövde vara ett substitut för en tjej för att uppfylla min mors dröm om att få ha en dotter. Därav mina tuffa killkläder. Men hon var inte en vacker unge, tvärtom. Skitful var hon verkligen. Som bebis alltså. Och jag var söt. Sedan växte vi upp och det blev tvärtom. Nästan i alla fall. Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att det nu är hon som är den vackra. Den söta. Men speciellt förstående är hon inte, inte till min livsstil i alla fall..

Hon - Men alltså, hur fan kan du bo så här?

Jag - Det är lugnt för mig

Hon - Men.. vart äter du? Det är ju bara en massa papper överallt.

Jag - Jag äter ute oftast.

Hon - Tar du inte ens med dig maten hem?

Jag - Nej, då blir det ju en massa disk.

Hon - .. Du måste ha en tjej som kan ta hand om dig. Det skulle aldrig fungera om du hade en flickvän som var som dig. Ni skulle gå under. Båda två. 

Jag - .. men så farligt är det väl inte?

Hon - Du har bott här i ett halvår och har fortfarande dina kläder i en kartong!

Jag - Jo ja.. jag ska nog försöka hitta en tjej som kan ta lite hand om mig..  

Ibland är det riktigt bra med Facebook. Blev nyligen "taggad" i en bild från dagistiden i Knutby. Sjukt. Jag mejlade tjejen som hade lagt upp bilden och undrade om hon hade lust att skicka över den. Det hade hon. 

Ni ser vem som är jag va? Inte så svårt att lista ut kanske.  Knutbys integrationspolitik under tidigt 90-tal var.. hur ska man uttrycka det.. begränsad, kan vi väl säga.