Direktlänk till inlägg 23 februari 2009

Bungycomedy

Av Soran Ismail - 23 februari 2009 19:14

Det var sommaren 2006. Jag hade på något sätt fått nys om att det fanns stand-up klubbar i Stockholm som erbjöd gratis stand-up. Stand-up helt gratis. Jag hade hittat guld!


All stand-up jag sett live tidigare var en gång när jag gick på stand-up galan med far, och såg Johan Glans prata i 10 minuter. Då kostade biljetten 220 kr. Nu var det gratis. Jag gick någon gång under den sommaren med några vänner från Knivsta. Jag insåg sedan att kvalitén varierade en del, alla var inte Johan Glans om man säger så. men det var lika kul för det.


När jag surfade vidare runt på internet bland den magiska världen av gratisklubbar så kom jag till slut till en sida som hette bungycomedy.se. Där kunde man anmäla sig, så fick man pröva på. 3 minuter på scenen. Om jag anmäler mig nu så skulle det bli av, det visste jag. Hjärtat började bulta snabbare, men jag insåg att det inte var nu det gällde. Problemet (att ställa sig på scenen) låg i framtiden, så det var ok. Jag anmälde mig


Så kom det sedan ett mail som berättade vart jag skulle infinna mig, och datumet. Den 30e oktober 2006. En måndag var det. 


Sedan förträngde jag det hela. Det är jag väldigt duktig på, att förtränga. Jag hade en liten bok där jag kunde skriva ner något roligt skämt jag dragit under dagen som folk skrattat åt. Men det var bara stödord jag skrev, meningar tog för lång tid, och jag orkade inte tänka så mycket på det. Allt kändes fortfarande extremt påfrestande. 


Så kom då dagen. Den 30e Oktober 2006 och jag hade fortfarande ingen aning om vad jag skulle prata om, eftersom jag hade förträngt allting hela tiden. Inte heller på morgonen gjorde jag det. Eller i skolan. Vi gick till 16 den dagen, individuellt val var den sista lektionen. Karolina hette läraren, en underbar sådan, och kursen hette Människan; Socialt och Kulturellt.  Jag var hemma runt kl 17. 


Då började jag ta tag i det. Nu fanns det ingen återvändo. Om tre timmar skulle jag stå på en scen med en mikrofon i handen (och jag som hatar min röst så mycket!) och försöka vara rolig på beställning inför främlingar. (De få vänner som visste om det + familj hade förbjudits att komma, de visste inte var eller när. Det var jobbigt nog som det var). Det var dags att börja förbereda sig. Bestämma vad som skulle sägas. Pilla och dona bland stödorden. Ta tid. För långt. Vad ska tas bort? Ta tid igen. Nu var det ok. 


Sedan gick jag över till kusinen/vännen/grannen och torrkörde materialet. Hon stöttade och skrattade, försökte intala mig att det skulle gå bra. Men jag var helt inställd på att jag skulle prata inför totalt tystnad och aldrig stå på en scen igen. Bara så att jag inte skulle bli besviken om det blev så. 


Vi hade dessutom fått direktioner om att vara på plats en timme innan. Detta så att vi skulle få se stället, och få några sista-minuten-tips av Klas och Anders som höll i tävlingen. Tanken var att ge oss stöd, men i mitt fall blev det bara ännu värre. Nu var jag tvungen att tänka på det. Det gick liksom inte att förtränga när man såg scenen där, med en mikrofon uppställd. Dessutom spred sig nervositeten bland de övriga (10 st) deltagarna, det blev nästan olidligt. Jag övervägde starkt att ta 2-3 shots innan, för att inte stå och bara stamma på scenen. Men jag lät bli. Ska jag ge det här en chans så får det vara en vettig sådan. 


Jag körde som trea av elva komiker minns jag. Och det gick ju bra till slut. Men jag minns än idag hur olidlig situationen var. Och just så känner min vän Farzad, och många andra med honom idag. Snart ska de upp på scenen för första gången. Nu ska jag åka och ge mitt stöd till honom, och de övriga. 


Så hörs vi sen. 

 
ANNONS
 
Linn

Linn

23 februari 2009 19:29

Åh, jag minns så väl när jag sjöng solo "på riktigt" första gången. Jag trodde jag skulle kollapsa framför hela skolan. Men närå, jag sjöng (genom halsen som hade slagit knut på sig själv) och på något sätt lyckades jag överleva de där minutrarna. Usch... Men man vänjer sig ju.
Det är annars ganska bra att vara nervös, tycker jag. Då har man i alla fall fattat vad man ger sig in på.

http://linnastrom.blogg.se

 
Mandiie

Mandiie

23 februari 2009 19:32

Nu påminde du mig om när jag stog på en scen första gången, tack för den :-)

http://mandiieb.blogg.se

 
Erika

Erika

23 februari 2009 19:34

Måste säga Soran att du skriver väldigt bra! Välskrivit och otroligt kul att läsa!

http://www.thoressons.blogg.se

 
Ingen bild

Soppan

23 februari 2009 20:35

Jag håller med Erika. Du skriver jättebra, som e berättelse.. Jag började nästan gråta... Sen jag började läsa din blogg har jag verkligen lärt mej att tänka. Bara tänka. På helt onödiga saker och helt nödiga saker. Det är en helt ny sak för mej, innan tänkte jag i stort sätt inte alls. Du e totalt bäst och har den bästa bloggen , EVER!

 
Ingen bild

Malena

23 februari 2009 20:42

De va fint skrivet :D

 
Ingen bild

Soppan

23 februari 2009 20:55

Ännu ett tecken på du vet vad, Malena x)

 
Ingen bild

Victoria

23 februari 2009 20:59

Vilket fint inlägg! Blev lite rörd. Du är verkligen bra på att skriva, Soran!

 
Annelie med gaffelspår i håret fortfarande

Annelie med gaffelspår i håret fortfarande

23 februari 2009 22:05

Härligt skrivet och så målande..

http://www.metrobloggen.se/annelieh

 
Ingen bild

Sara

23 februari 2009 23:32

Det var otroligt bra och känslomässigt skrivet. Du har en talang killen!

Bra att du vågade ta dig till den scenen. Tänk på hur ditt liv skulle se ut om du inte gjorde. Jag är säker att du skulle ha ett bra liv. Men det verkar som om du får vara med om så mycket nu. Det är inte så många som får den chansen. Jag blir nästan lite avundsjuk. Fast jag ska inte säga nåt. Jag har vart med om en fair share of adventures i mitt liv. Allt är va man gör det till :)

 
Sanna

Sanna

24 februari 2009 00:18

Vad magstarkt att bara bestämma sig för den här grejen. Så oerhört starkt av dig Soran och fodras en hel del trygghet i sig själv också för att våga oavsett rampfeber (som egentligen är något helt annat). Vilken tur att du vågade den där som-06 för annars hade vi ju inte haft en Soran Ismail att skratta åt. :)

http://sancha

 
Karolina

Karolina

24 februari 2009 00:34

Tur för oss alla att du vågade.

http://tollan.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Soran Ismail - 23 mars 2010 17:13

Eftersom hemsidan är nere av oklar anledning så kör jag på här tills vidare. Dessutom är detta länken som angivits från ticksters sida om min inspelningen av min stand-up special.   Återkommer snart med mer info. ...

Av Soran Ismail - 13 september 2009 17:36

Då står det äntligen klart vart jag ska flytta, och min förhoppning är naturligtvis att ni följer med mig i flytten. Vill ni göra det så klickar ni här ...

Av Soran Ismail - 12 september 2009 09:39

Det är segt nu, jag förstår det. Men det beror inte på mig. Inte längre i alla fall. Är det någon ni ska vara upprörda på nu så är det något företag som heter Crystone, utan att säga för mycket. Förhoppningsvis är allt löst i eftermiddag, ingen vill ...

Av Soran Ismail - 11 september 2009 02:24

Eftersom det inte riktigt finns någon godtagbar ursäkt till att bara försvinna ur en relation såsom jag har gjort, helt utan förklaring, så låter jag bli att ens ge det ett försök. Det här blir egentligen inget kul inlägg. Inte heller intressant. Ani...

Av Soran Ismail - 18 augusti 2009 17:38

Jag vet. Uruselt bloggande. Men det kommer igång, så fort nya siten är uppe. Ska till de som designat sidan på Fredag kl 14 så de kan visa mig allt jag inte förstått mig på. Tills dess - här är två bilder från travet i lördags.     Det är festligt m...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se