Angående Katrin f.d Schulman (bättre sent än aldrig).

Ni har kommenterat en del kring de klippen jag länkade till som hon är med i. Jag hoppas att ni förstår att hon bara provocerar? När hon säger att det inte är någon skillnad på turk och kurd, det är fullständigt medvetet. För hon vet att det mest provocerande för en kurd utan distans är att bli kallad för turk. 

Hon vet sjävklart att Jacob är stå-uppare, men hon vill bara provocera. Descartes sa "jag tänker, alltså finns jag". Katrins sanning är den att "Jag provocerar, alltså finns jag". Den dagen hon inte lyckas med det så försvinner hon. För hon har ju ingenting annat att erbjuda, hon skriver rent uselt. Hon anses inte vara rolig av någon större skara människor. Hon sjunger inte, hon är inte modell. Det enda som gör att hon finns i rampljuset är att hon provocerar, därför måste hon göra det, för hon trivs väldigt bra i det där ljuset. 

Jag har träffat Katrin ett par gånger, hon är riktigt snäll. Såklart. Men jag tycker bara att det är väldigt banalt, det hon gör. Men det stör mig inte, folk får hålla på med vad de vill så länge de håller sig inom lagens gränser. Men man ska se saker för vad de är, och Katrin (den offentliga personen) är en provokatör. Nothing more, Nothing less. 

Titta på det här. Första gången jag ser någonting roligt hos Letterman, som även involverar honom. Helt underbart.

Förresten, Farzad skötte sig alldeles utmärkt. Han var helt klart roligare än vad jag var första gången jag uppträdde. Och han som vann tävlingen för tre säsonger sedan (hösten 2007) heter Aron Flam, han kunde man se på RAW ikväll. 

Det var i övrigt en intressant kväll på RAW. Petra och Aron. Två stycken relativt smala komiker (i stilen), som verkligen inte "är för alla". Jag gillar dem i alla fall. Mycket. Vad tyckte ni? 

För första gången på över ett år så har jag tränat, bortsett från en introduktionsgenomgång på gymet där jag köpte ett årskort för ett halvår sedan.. Tränat och tränat, snarare lekt i en gymnastikhall med en boll och några vänner. Helt underbart var det. Det var så längesedan sist, innebandy med vännerna i Knivsta. Jävligt underskattat är det att få jaga en boll inomhus med några vänner.

Nu är jag extremt trött, och inser att jag kommer ha en ganska jobbig träningsvärk i morgon. Men framförallt är jag väldigt hungrig. Tidigare har jag alltid kommit hem till ett hem där det fanns mat. Rester från middagen kanske. Eller värma en pirog. Något. Vad som helst. (Fast självklart inget äckligt, jag gillar ju som bekant inte sånt). 

Nu finns det ingen mat. Eller det gör det ju, men då måste jag laga själv och det är så extremt tråkigt att laga mat till sig själv. Nej, då förtränger jag känslan av hunger istället. Jag är ju bra på det, att förtränga saker. För även om jag skulle laga mat till mig själv, så skulle jag inte uppskatta det särskilt mycket. Jag skulle få lägga ner mer energi än jag skulle få ut av det, och så är det ju med allt i livet. Ekvationen måste bli positiv i slutändan om man ska orka göra något. 

Jag saknar mamma. 

Det var sommaren 2006. Jag hade på något sätt fått nys om att det fanns stand-up klubbar i Stockholm som erbjöd gratis stand-up. Stand-up helt gratis. Jag hade hittat guld!

All stand-up jag sett live tidigare var en gång när jag gick på stand-up galan med far, och såg Johan Glans prata i 10 minuter. Då kostade biljetten 220 kr. Nu var det gratis. Jag gick någon gång under den sommaren med några vänner från Knivsta. Jag insåg sedan att kvalitén varierade en del, alla var inte Johan Glans om man säger så. men det var lika kul för det.

När jag surfade vidare runt på internet bland den magiska världen av gratisklubbar så kom jag till slut till en sida som hette bungycomedy.se. Där kunde man anmäla sig, så fick man pröva på. 3 minuter på scenen. Om jag anmäler mig nu så skulle det bli av, det visste jag. Hjärtat började bulta snabbare, men jag insåg att det inte var nu det gällde. Problemet (att ställa sig på scenen) låg i framtiden, så det var ok. Jag anmälde mig. 

Så kom det sedan ett mail som berättade vart jag skulle infinna mig, och datumet. Den 30e oktober 2006. En måndag var det. 

Sedan förträngde jag det hela. Det är jag väldigt duktig på, att förtränga. Jag hade en liten bok där jag kunde skriva ner något roligt skämt jag dragit under dagen som folk skrattat åt. Men det var bara stödord jag skrev, meningar tog för lång tid, och jag orkade inte tänka så mycket på det. Allt kändes fortfarande extremt påfrestande. 

Så kom då dagen. Den 30e Oktober 2006 och jag hade fortfarande ingen aning om vad jag skulle prata om, eftersom jag hade förträngt allting hela tiden. Inte heller på morgonen gjorde jag det. Eller i skolan. Vi gick till 16 den dagen, individuellt val var den sista lektionen. Karolina hette läraren, en underbar sådan, och kursen hette Människan; Socialt och Kulturellt.  Jag var hemma runt kl 17. 

Då började jag ta tag i det. Nu fanns det ingen återvändo. Om tre timmar skulle jag stå på en scen med en mikrofon i handen (och jag som hatar min röst så mycket!) och försöka vara rolig på beställning inför främlingar. (De få vänner som visste om det + familj hade förbjudits att komma, de visste inte var eller när. Det var jobbigt nog som det var). Det var dags att börja förbereda sig. Bestämma vad som skulle sägas. Pilla och dona bland stödorden. Ta tid. För långt. Vad ska tas bort? Ta tid igen. Nu var det ok. 

Sedan gick jag över till kusinen/vännen/grannen och torrkörde materialet. Hon stöttade och skrattade, försökte intala mig att det skulle gå bra. Men jag var helt inställd på att jag skulle prata inför totalt tystnad och aldrig stå på en scen igen. Bara så att jag inte skulle bli besviken om det blev så. 

Vi hade dessutom fått direktioner om att vara på plats en timme innan. Detta så att vi skulle få se stället, och få några sista-minuten-tips av Klas och Anders som höll i tävlingen. Tanken var att ge oss stöd, men i mitt fall blev det bara ännu värre. Nu var jag tvungen att tänka på det. Det gick liksom inte att förtränga när man såg scenen där, med en mikrofon uppställd. Dessutom spred sig nervositeten bland de övriga (10 st) deltagarna, det blev nästan olidligt. Jag övervägde starkt att ta 2-3 shots innan, för att inte stå och bara stamma på scenen. Men jag lät bli. Ska jag ge det här en chans så får det vara en vettig sådan. 

Jag körde som trea av elva komiker minns jag. Och det gick ju bra till slut. Men jag minns än idag hur olidlig situationen var. Och just så känner min vän Farzad, och många andra med honom idag. Snart ska de upp på scenen för första gången. Nu ska jag åka och ge mitt stöd till honom, och de övriga. 

Så hörs vi sen. 

Ni kanske sitter och undrar hur man röker en spliff? Eller hur man gör det sovandes? Eller så kanske ni bara vill höra ett underbart skratt. Då ska ni kolla på videon, om ni inte redan sett det. Men då kan ni kolla igen, om inte annat så för att försöka förstå vad det är han skrattar åt. För mig är det ytterst oklart ganska ofta. 

Jag ska försöka ta mig till Knivsta i morgon. Så att ni vet.

God Natt 

Läser att Rihanna verkar förlåta Chris Brown, efter (den påstådda) misshandeln. Nu ska man visserligen vara lite källkritisk och inte tro på allt man läser, men ligger det något i det är det ju ytterst beklakligt. Sedan tycker jag det är lite lustigt att Chris Browns första låt, som han slog igenom med, heter "Run It!" och att det var precis det han gjorde efter att ha slagit sin flickvän till den grad att hon svimmade av. (pekar det mesta på)

Sen undrar jag om Rihanna visste hur rätt hon skulle få när hon sjöng detta i låten "SOS":

"S.O.S. please someone help me.
It's not healthy... for me to feel this way
Y.O.U are making this hard,
I can't take it, see it don't feel right "

Sen är det väl "lustigt" (om man med "lustigt" menar "tragiskt") att radiostationer vägrade spela Britney Spears låt "If You Seek Amy", men Chris Brown hörs fortfarande utan, mig veterligen, några större burop. Jag tror faktiskt att allt det här kommer blåsa bort. Att säga att det är "synd" är väl en liten underdrift.. 

Det är lite sånt jag tänker på så här på söndagskvällen. Och att det är skönt med en lampa i hallen, efter sex månader.