Idag har min vän Johan släpat med mig till Inferno. Det är något slags "lan" där det sitter en massa människor, som till 95 % är pojkar i högstadiet, och spelar diverse skjut och strategispel mot varandra. För Johan och hans sällskap så är det CS (Counter Strike) som gäller, vilket knappast gör mig mindre övertygad om att han skulle vara homosexuell. Jag har väl spelat CS någon gång tidigare, men får absolut anses som en n00b i dessa sammanghang. Däremot var jag ganska bra på Medel of Honor när jag var 15, som är ett annat socialt skjutspel.

Det var riktigt roligt att spela några timmar, även fast jag dog bra många fler gånger än jag dödade. Jag var Palestina, kan man väl säga. Men det absolut roligaste med dessa spel är att provocera. Jag älskar att driva med människor som tar sig själva, och det de håller på med på alldeles för stort allvar. Och riktiga CS-nördar har ingen distans. För dem är CS inget spel, det är en livsstil. En livsstil som väldigt sällan inkluderar tjejer, eller ett socialt liv överhuvudtaget. Inte bakom skärmarma i alla fall.

Så visst spelade jag en del, men mest så nyttjade jag chatfunktionen för att provocera. Och när jag tänker på hur löjlig jag är som ägnar tid åt att provocera 13-åringar.. Ja då inser jag att jag omöjligt kan ta mig själv på för stort allvar heller. Jag är lika löjlig.

Men jag har i alla fall kommit till insikt med det, och finner det hela väldigt lustigt.

Vet inte hur det är med er, men när jag tänker på någon som ser "helt missbilad ut" så ser jag inte en person i rullstol framför mig. Usel förolämpning. Den här prästen måste skriva bättre material om han ska ha fortsätta roasta folk...