Då har det blivit dags för mig att åka till Uppsala. Igen. Den här gången är det på min kompis och kollega Johan Ståhls klubb på stadsteatern. Det är utsålt, så det känns riktigt skoj. Överlag så är det egentligen roligt att uppträda i Uppsala, men det beror väl på att det är "hemmaplan" för mig. 

Man delar samma referenser med publiken, och det är ingenting som är inövat. Det är äkta. Man vet att det är folks föräldrar som hänger på Flustret, och deras barn på BJ. Man vet att den bästa kebaben är på Kebab House, och man känner till att så fort tjejer börjar gymnasiet så sätter de sig på Cupido och äter en sallad. Man känner till hänget på bryggan så fort det blir plusgrader, och alla vidriga cyklister i stan. Man känner till cykeltaxikillen (Carl), och man vet vem biotanten är. Man känner till alla småorter runtomkring och hur steretypbilden av de olika gymnasieskolorna ser ut.

Det och mycket, mycket mer hjälper väldigt mycket när man ska simma runt de bojar av skämt som man har lagt upp. Genom att bojarna blir större, så vågar man sig ut på djupare vatten. Skulle någonting gå fel så är det väldigt enkelt att gripa tag i en boj och flyta omkring säkert ett tag, innan man ger sig ut i det djupa havet igen. 

Förhoppningsvis så drunknar jag inte ikväll. 

När 140 tecken är alldeles för mycket att läsa...