Onsdagens gig, som jag var så nervös inför, blev synnerligen ett av de mest intressanta som jag har upplevt.

Som jag nämnde så var jag en stor överraskning, det var bara föräldrarna till de som hade studentskivan som var informerade. För att ingen skulle få syn på mig så var jag tvungen att vänta i någon gång bakom restaurangen. Detta var min loge:

Ah.. det glamorösa livet som komiker.

Och där fick jag stå ett ganska bra tag, eftersom allting blev mer och mer försenat. Det enda jag hör från andra sidan väggen på bilden är den ena snapsvisan efter den andra, och det toppas med ett unisont brölande till 7-Nation-Army-ramsan.  För er som inte har insett det än så är jag bra nervös vid det här laget och tänker att detta kommer gå käpprätt åt helvete.

Efter en dryg halvtimmes väntan så blir det då till slut dags för mig att gå upp. Jag presenteras, och sedan springer jag upp på scenen. Och det tidigare skrikandet och brölandet fick stå i skuggan gentemot det välkomnande jublet som de gav mig.

Jag står på scenen och ser ner på en massa jublande studenter. De skriker bara rakt ut. Temat på den här studentskivan var "3 plagg". Där satt folk i skjorta, kavaj och kalsonger. Bara. Eller byxor, en låda på överkroppen och en hatt. Eller lite hockeyskydd. Och de var hur taggade som helst, och bra onyktra dessutom. Det var dessa människor som var min publik. För en sekund slås jag av hur absurt jobb jag har. Men sedan försöker jag börja.

Jag förklarar för dem att det vore kanon om de orkade lyssna på mig ett litet tag, även fast jag förstår att de vill skrika, supa och ragga. Precis när det blir tyst för första gången så skriker någon tjej "DU ÄR SÅ JÄVLA SNYGG!!" Jag kan ju ärligt säga att det är första gången det händer mig under ett gig, och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på det. Men det behöver jag inte oroa mig för, för innan jag vet ordet av det så börjar alla i lokalen att skrika "MALIN PUSSAR SORAN! MALIN PUSSAR SORAN! MALIN PUSSAR SORAN!" 

Den här tjejen, som har någon reflexväst på sig, och som uppenbarligen heter Malin, kommer fram till mig på scenen och pussar mig på munnen. Reaktionen på detta? Öronbedövande jubel. Även detta var en helt ny erfarenhet för mig, att folk ställer sig upp och jublar när jag pussar en tjej... längre ifrån den verklighet jag växte upp i kan jag nog inte komma. 

Jag pratade ett tag, men jag kom nog inte igenom en enda mening utan att den innehöll något ord som triggande någon till att resa sig upp och skrika ut i luften. "Det är kul att vara här i Stockholm igen" följdes av "STOCKHOLM ÄR DEN BÄSTA STADEN! WOHOOOO!" Sedan lite allmänt jubel på det. 

Men jag kunde dra några skämt. Och lite prat med publiken och så. Efter uppskattningsvis 10 minuter så var jag klar. Det avslutades med att jag skulle ställa mig på en stol, sjunga med i någon snapsvisa och dricka upp det som fanns i glaset som jag gavs. Sedan ramsan "Det var det bästa, det bästa, det bästa vi har hört!" jublandes av 80 blivande gymnasiestudenter. 

Ytterst bisarrt och märkligt gig. Någon frågade mig efteråt om det inte hade vart en lätt publik? Att köra stand-up för var fullkomligt omöjligt. Men att underhålla och roa var inga problem. För även fast de avbröt en med skrik var och varannan sekund så berodde det snarare på glädje och att de var uppspelta än att de var för fulla och dräggiga. Jag stannade kvar ett tag efteråt och jag tror nästan att alla där kom fram och pratade med mig. Och alla hade enbart positiva saker att säga. De var extremt glada över att jag var där, och det gläder mig. Detta var en oförglömlig kväll för dem och det känns jättekul att jag kunde bidra till det.