Jag trodde det bara skulle vara ett möte kring filmen och rollen idag, men jag skulle även provfilma tydligen. Det är tur att jag har ett väldigt gott minne, så jag mindes i princip alla replikerna från att ha läst scenen en gång igår. Men jag skulle gärna ha förberett mig mer. Jag gick därifrån med en konstig känsla. En känsla av revanschlust. Jag vill göra om, göra rätt. Hoppas att jag får chansen att göra det.

Men men, nu vidare till nästa jobb. Stand-up i Eskilstuna. Fan, det är en märklig vardag jag har... 

Ofta tror folk att jag har ett jättebra självförtroende, att alla komiker har det. För att det vi håller på med är så läskigt, så man i princip måste ha det. Jag svarar alltid att det beror på vad det gäller. Och detta är ett bra exempel på det.

Skådespeleri är en situation som jag är extremt osäker i. Eftersom jag aldrig gjort det tidigare, på något sätt överhuvudtaget, så har jag rent naturligt inget självförtroende i det. Men det som kanske gör mig mest osäker när jag ska provspela för diverse roller är att man inte är ensam. Det är ett helt gäng som är inblandade i en scen, och om du gör fel så drabbas alla. 

Som komiker så har man för- och nackdelen att man står själv på scenen. Nackdelen är att om något går fel så finns det ingen annan som kan gå in och rädda situationen, du får helt och hållet förlita dig på dig själv. Och går något fel så har du bara dig själv att skylla. Men jag gillar det. För i en scen så är man flera stycken, och om man skulle göra något fel så man får ta om scenen, ja då drabbas allihopa. Sådant tycker jag är väldigt jobbigt, att vara en börda för andra. 

Så fort jag hamnar i situationer som jag inte känner mig trygg i så märker jag hur mitt osäkra jag kryper fram genom skinnet på mig. Men det är skitsamma, det försvinner enbart genom erfarenhet. Eftersom det här är någonting som jag tycker är kul och vill göra så finns det bara ett alternativ: fortsätta försöka, fortsätta försöka, fortsätta försöka. Ända tills man känner sig helt trygg i den situationen, och då kan dessutom prestera mycket bättre. Det är precis som med stå-upen och allt annat jag gjort i livet. 

I morgon har jag ett möte som jag ser fram emot, det kan vara början på någonting riktigt kul. Det gäller en lite större roll i en ny långfilm som ska spelas in, mer än så kan jag tyvärr inte säga just nu. Absolut ingenting är klart. I morgon är första mötet bara, sedan ska jag träffa lite annat folk, provfilma, känna att det känns rätt, osv, osv.

 Men det roliga ligger inte att de är intresserade av mig till den här rollen. Inte främst i alla fall. Det roliga, för min del, är att rollen inte är en sterotyp invandrarkille. 

Varje gång det ringer från något produktionsbolag/filmteam angående en skådisroll som jag är tilltänkt till så är det en "förortsblatte". Jag tycker att det är synd, av två anledningar. Den första är att alla "vanliga invandrare" behövs lyftas fram. Visa att det finns många invandrare som inte bryter. Men framförallt, jag är jättedålig på att spela "blatte". Jag har märkt att jag är usel på att bryta, t.ex Det blir, som för många andra, att man bara lägger till ord som "shuu", "mannen", och "jag svär" lite här och var. Men det är mer ungdomsslang som används av "vanliga svenskar" i stor utsträckning. Jag menar att bryta ordentligt, som mina föräldrar. Jag klarar inte av det. 

Men här är jag inte tilltänkt som någon "tuff förortskid", utan en vanlig kille som råkar ha invandrarbakgrund. Jag har dessutom läst en scen ur manus och jag får riktigt bra feeling. Sedan är det, som jag nämnde tidigare, långt ifrån klart. Men även om det stannar vid mötet i morgon så känns det skönt att bli tilltänkt till en roll som inte enbart är för att man är invandrare. 

Men förhoppningsvis går det hela vägen.