Det var årskurs 8, och dags för den årliga vårliga friluftsdagen. Som vanligt så fick man välja om man ville åka in till Uppsalas äventyrsbad, åka skridskor, åka skidor eller vandra runt menlöst.

De flesta passade på att åka till Kungsberget och åka skidor, och varje år var det samma envisa tjatande om att jag skulle följa med. Förmodligen listade de ut hur urusel jag skulle vara, och att de skulle kunna skratta gott på min bekostnad. De hävdade att "det var precis som att åka skridskor", eftersom jag då spelade hockey.  Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas för en lögn. De övertalade mig dessutom att hyra blades istället för skidor, eftersom detta skulle vara mer lätthanterligt. Ytterligare en lögn. 

Men så detta året lyckades de till slut. Jag tänkte att jag måste ju prova på det någon gång. Men mina vänner fick lova att de skulle ta bra hand om mig, och hjälpa mig i barnbacken tills jag kunde klara mig själv. Även detta var en lögn.

När vi kom fram, och de hjälpte mig på med min utrustning som jag hade hyrt, så bad jag dom ta med mig till barnbacken. Efter att ha ramlat två-tre gånger i liften så kom vi till slut äntligen igång. Vi började åka uppåt. Och sedan fortsatte vi. Och fortsatte. Till slut var vi högst uppe i Svarta backen och sa "Nu finns det bara en väg ner. Hejdå" Sedan försvann de ner. 

 Jag hade ju inget val. Det var bara att ge sig av. Med min osexiga mössa med öronlappar så for jag ner för backen, jag formligen flög stundtals när det var små "gupp". Alla andra i backen var fegisar som svängde och sådant som sänkte farten, men inte jag. Raka vägen ner bara, skrikandes "AKTA!" då och då för att de svängande idioterna inte skulle bli påkörda. När det gick som fortast så kom jag på att de hade sagt åt mig att man skulle göra ett "V" eller en "Pizzaslice" av skidorna för att bromsa. Så jag gjorde det, men inte fan bromsade jag. Nej, jag flög. 

En vän, som jag hade flugit förbi vid det här laget, sa att det såg ut som i tecknade filmer när folk flyger ihop. Man ser ett ben sticka ut här. En arm där. Någonstans i det där tumultet så fastnade spetsen på min blade i snön, medan mitt ben fortsatte rotera. Jag vred knäet ganska illa och fick i tre års tid efter det här besöka diverse sjukgymnaster för att försöka fixa felet. Än idag är mitt högra knä snett, vilket gör att jag inte kan ligga raklång på mage ordentligt. 

Det var mitt första åk, på min första skidresa. 

Det är det här som är bristen med att inte ha en hemsida. Att inte kunna sammankoppla alltsammans: blogg, twitter, videoblogg, gig, till en och samma sida.

Nu ska jag iväg och vara konferencier för Studentprisgalan i Stadshuset, och det följs en efterfest (där jag planerar att hitta min blivande fru. Eller första flickvän åtminstone. Lisa är inte intressant längre). Så nästa inlägg blir dessvärre inte förrän inatt någon gång. Tidigast. Tråkigt.

Men det är "under uppbyggnad". Folk på Warner sitter enligt uppgift och jobbar på det, så förhoppningsvis har jag en fungerande hemsida så fort som möjligt. Tills dess får ni som vill dessvärre orka er till min twitter...

Svininfluensan. Jag är visserligen ingen läkare, men jag har en förmåga att kunna skapa egna tankar. Otroligt va?

Senaste rapporten jag lyckats hitta säger att det idag finns 257 personer som har smittats av H1N1-viruset som vi referar till som "svininfluensan". Av de 74 dödsfall i Mexico som troddes bero på detta så har det nu visats sig att endast 2 av dessa dog av H1N1-viruset. Två. 

Samtidigt dör det 250 000 - 500 000 människor varje år runtom i världen av vanliga influensan.

Jag känner mig inte så orolig...

Notera nu att jag inte på något sätt säger att det inte är viktigt att göra något åt saken, ett liv är ett liv. Men det här är ju löjligt. Och återigen så tar de upp problematiken på ett utmärkt sätt i Supernews!:

Igår kom David till mig. Han berättade om en idé han har till Skrattstock, som lät väldigt kul. Vidare förklarade han att han ett tag funderade på att göra entré i en helikopter, jag älskade idén. Tyvärr hade han inte råd, men jag sa att jag kunde betala för jippot om vi hittade på något skoj. 

Vi pratade lite mer kring det och kom på att vi skulle det vore väldigt kul om jag kunde hissas ner från en stege i en helikopter medan David stod på scenen och körde stand-up, plocka upp honom, och flyga iväg.

Idag ringde jag (även fast David hävdar att det var han) och kollade upp det hela. De tyckte vi var dumma i huvudet och förklarade att det inte går att göra så. Speciellt inte med 4-5000 omkring oss. Tråkigt. 

Därför tänker jag göra som alltid när jag inte får som jag vill. Åker till Växjö. Får jag inte flyga i helikopter och hämta upp min kompis från scenen den 30/5, ja då drar jag till Växjö istället. 

Apropå uppfinningsrikedom:

Sedan ett par veckor tillbaka så är det min vän Mille Yousefali som är nattklubbschef på White Room. Efter gårdagens partybuss hade stannat så tog jag närvaro på plats och fick där se, precis som förra veckan, tjejen från russinpaketen.

Yasmine. Det är det hon heter. Och tråkigt nog så var hon ganska dryg. Hon satt ensam vid ett bord, i jeans och en vit t-shirt med texten "Glad för ingenting". Runtomkring sig hade hon en massa 18-åriga bodybuildingkillar som satt i mindre kläder än vad som anses lämplig. Hon beställde in champagne. Flaska efter flaska, men inte ett enda glas syntes på bordet. Hon drack direkt ur flaskan, det lilla hon drack det vill säga. Det allra mesta sprutade hon omrking sig, på uppenbart irriterade gäster. 

Jag pratade en stund med en av hennes vänner, eller föredetta vän ska jag väl kanske säga, Frosties-Tony.  Han berättade för mig att enda sedan Björn namedroppade henne i Parlamentet så har hon inte vart densamma. 

Innan var hon en avslappnad tjej som kom bra överrens med de flesta. Hon uppskattade de små smakerna i livet. Men nu har "framgången" stigit henne åt huvudet. När hon och Tony ses på stan så låtsas hon inte om honom, hon tittar bort. Han är tydligen inte "cool" nog för henne och hennes nya vänner, förklarar han. De få gånger då de faktiskt talas vid så pratar hon enbart om sig själv. Och namedroppar. Konstant. Om hur hon åt middag med Babben och åkte skidor med Persbrandt. Eller när hon gick en golfrunda med Zlatan. 

Vi beklagade oss båda över att lite kändisskap kunde förändra en person så mycket. Innan jag gick vidare till mina vänner bjöd jag honom på en manlig cider. Han sa att den var "Greeeaaat!"  och gjorde tummen upp.

Jag gillar Tony.

Det var många bra tips. Många var väl kanske roligare än vad de var bra, men vad gör det? Knivarna var nog det bästa tipset, men jag hittade en som var aningen mer personlig.

Det var en bok av den briljante författaren Bradley Trevor Grieve. Jag har sedan tidigare köpt alla hans böcker, men hade missat att det kommit ut en ny. Lämpligt nog hette den "En Gnutta Mod", och det passar Mårten väl som tyvärr ofta är alldeles för självkritisk och klankar ner på sig själv. Då kan det vara bra att plocka upp boken och bläddra lite i den. 

Till er kan jag rekommendera alla hans böcker, av vilka jag har köpt flera som presenter också.  För att ni ska förstå upplägget i hans böcker lite så har jag hittat hans bok till Mödrar på youtube:

Nu behöver jag er hjälp igen.

Mårten Andersson, ni vet den där komikern som var "het" på 90-talet och nu har återuppstått i och med RAW, fyller år. Han blir 35 "barre" i år. Det är inte dåligt. Och pga detta spektakel så ställer han till med storslaget kalas. Men frågan är: Vad fan (det känns befogat med en svordom för att få ökad effekt här) köper man till Mårten?

Ge mig tips, och gärna fort. Här kommer lite info om honom som kan hjälpa er i presenttipsandet:

- 35 år

- Snygg

- Festar mycket

- Ligger hur mycket som helst

- Ensam

- Tränar

- Bra på mat

-  "komiker"

Tänk på att det ska vara personligt och "komma från mig". 

Shoot

Onsdagens gig, som jag var så nervös inför, blev synnerligen ett av de mest intressanta som jag har upplevt.

Som jag nämnde så var jag en stor överraskning, det var bara föräldrarna till de som hade studentskivan som var informerade. För att ingen skulle få syn på mig så var jag tvungen att vänta i någon gång bakom restaurangen. Detta var min loge:

Ah.. det glamorösa livet som komiker.

Och där fick jag stå ett ganska bra tag, eftersom allting blev mer och mer försenat. Det enda jag hör från andra sidan väggen på bilden är den ena snapsvisan efter den andra, och det toppas med ett unisont brölande till 7-Nation-Army-ramsan.  För er som inte har insett det än så är jag bra nervös vid det här laget och tänker att detta kommer gå käpprätt åt helvete.

Efter en dryg halvtimmes väntan så blir det då till slut dags för mig att gå upp. Jag presenteras, och sedan springer jag upp på scenen. Och det tidigare skrikandet och brölandet fick stå i skuggan gentemot det välkomnande jublet som de gav mig.

Jag står på scenen och ser ner på en massa jublande studenter. De skriker bara rakt ut. Temat på den här studentskivan var "3 plagg". Där satt folk i skjorta, kavaj och kalsonger. Bara. Eller byxor, en låda på överkroppen och en hatt. Eller lite hockeyskydd. Och de var hur taggade som helst, och bra onyktra dessutom. Det var dessa människor som var min publik. För en sekund slås jag av hur absurt jobb jag har. Men sedan försöker jag börja.

Jag förklarar för dem att det vore kanon om de orkade lyssna på mig ett litet tag, även fast jag förstår att de vill skrika, supa och ragga. Precis när det blir tyst för första gången så skriker någon tjej "DU ÄR SÅ JÄVLA SNYGG!!" Jag kan ju ärligt säga att det är första gången det händer mig under ett gig, och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på det. Men det behöver jag inte oroa mig för, för innan jag vet ordet av det så börjar alla i lokalen att skrika "MALIN PUSSAR SORAN! MALIN PUSSAR SORAN! MALIN PUSSAR SORAN!" 

Den här tjejen, som har någon reflexväst på sig, och som uppenbarligen heter Malin, kommer fram till mig på scenen och pussar mig på munnen. Reaktionen på detta? Öronbedövande jubel. Även detta var en helt ny erfarenhet för mig, att folk ställer sig upp och jublar när jag pussar en tjej... längre ifrån den verklighet jag växte upp i kan jag nog inte komma. 

Jag pratade ett tag, men jag kom nog inte igenom en enda mening utan att den innehöll något ord som triggande någon till att resa sig upp och skrika ut i luften. "Det är kul att vara här i Stockholm igen" följdes av "STOCKHOLM ÄR DEN BÄSTA STADEN! WOHOOOO!" Sedan lite allmänt jubel på det. 

Men jag kunde dra några skämt. Och lite prat med publiken och så. Efter uppskattningsvis 10 minuter så var jag klar. Det avslutades med att jag skulle ställa mig på en stol, sjunga med i någon snapsvisa och dricka upp det som fanns i glaset som jag gavs. Sedan ramsan "Det var det bästa, det bästa, det bästa vi har hört!" jublandes av 80 blivande gymnasiestudenter. 

Ytterst bisarrt och märkligt gig. Någon frågade mig efteråt om det inte hade vart en lätt publik? Att köra stand-up för var fullkomligt omöjligt. Men att underhålla och roa var inga problem. För även fast de avbröt en med skrik var och varannan sekund så berodde det snarare på glädje och att de var uppspelta än att de var för fulla och dräggiga. Jag stannade kvar ett tag efteråt och jag tror nästan att alla där kom fram och pratade med mig. Och alla hade enbart positiva saker att säga. De var extremt glada över att jag var där, och det gläder mig. Detta var en oförglömlig kväll för dem och det känns jättekul att jag kunde bidra till det.