Jag kollade runt lite på 1000apor och såg att min gamla blogg nu går att komma in på igen. Så jag bläddrade igenom gamla inlägg och läste lite. Hittade en dikt som jag skrev till min syssling som gick bort då, för snart ett år sedan. Tänkte att den passar ganska väl in även på den 15-åriga flickan som mördades i Stureby för ca två veckor sedan, med små förändringar. Och en del av er tjatar ju om fler dikter.

(Spela låten samtidigt som ni läser för ökad effekt) 

Aldrig mer. 

Du hade möjligheten att se solen lysa, för att sedan se den gå i moln
Att en dag uppfostra en vacker dotter, eller en underbar son
Men aldrig mer
Du hade möjligheten att springa barfota och känna gräset mellan dina tår
Att uppfylla dina drömmar och en dag nå dina mål
Men aldrig mer                    
Du hade möjligheten att fylla sexton
Du hade möjligheten… att fylla sexton
Men aldrig mer
 
Aldrig mer ska du älska
Aldrig mer ska du hata
Aldrig mer ska du skratta
Aldrig mer ska du prata
Aldrig mer ska du göra rätt
Aldrig mer ska du göra fel
Aldrig mer ska du leka en lek
Aldrig mer ska du spela ett spel                    
Aldrig mer ska du längta
Aldrig mer ska du sakna
Aldrig mer ska du somna
Aldrig mer ska du vakna
 
Vi ska försöka leva vidare men kommer aldrig glömma den här smärtan
Och du kommer förevigt att finnas i våra drömmar och våra hjärtan
Du kommer att vara saknad som dotter, som syster och som vän
Och det kommer ta ett tag innan vi inser att du aldrig mer kommer vakna igen
 

Aldrig mer...

Vila i frid. 

("Vi" syftar i det här fallet på folk i hennes närhet)

Den svenska offentlighetsprincipen. Jag tycker att det är på god tid att man gör en ordentlig granskning av den. I kombination med utvecklingen av internet så fyller den idag en annan funktion än tidigare. Eller, ytterligare en funktion ska jag väl säga. Det ursprungliga finns ju fortfarande kvar. 

Det finns många exempel där det blir skadligt, vi kan väl ta det som är färskast. Therese Johansson Rojo, denna stackars 15-åriga tjej som aldrig fick fylla 16. Och aldrig kommer få det heller. Hur tragiskt som helst. Men på nolltid så var informationen ute på siter som flashback. Allt. Precis allt. Vem hon var. Vilka som var misstänka, namn och adress. Även länkar till bilder på de misstänkta. Potentiella släktingar hängdes ut (en av dem har ett lite annorlunda efternamn). Länkar till den av de misstänktas blogg och till mordoffrets. Man blir mörkrädd av att läsa kommentarerna. 

Nu är det visserligen så att en av dem har erkänt, men när informationen kom så var de bara misstänkta. Och borde så vara fram tills rättegången, men så är inte fallet. De är dömda. Inte av rätten, men av samhället. Och låt oss anta att de kommer fällas och få sin dom, även av rätten. När de avtjänat sitt straff så borde det rimligtvis vara över. Det är ju hela tanken med rättssystemet. Att efter man har avtjänat sitt straff så ska man kunna återgå till en fungerande medborgare i samhället. 

Och jag vet, det känns orättvist. Det känns fel att de som tog livet av någon några år senare ska kunna leva på som vanligt medan offrets liv är borta för alltid. Familjen kommer aldrig mer få se till henne, inte heller hennes vänner. Men så måste det vara, det är så vårt rättssystem är uppbyggt. Efter det att man avtjänat ett straff så ska det vara över. Det är det inte idag. Sedan kan man tycka till om straffskalan för brotten som utförs i Sverige, men det är en annan diskussion. 

Men de här två. Eller stureplansprofilerna. De är uthängda och utdömda för alltid. Framförallt så är de det innan domen ens har fallit. Vart de än går så kommer det här komma fram. De kan försöka starta om på nytt, bli "hederliga", men det kommer inte att gå. Som jag ser det så har de redan fått en livstidsdom. Inte en svensk livstidsdom, utan en amerikansk. En riktig. Som inte kan förkortas.

Och det handlar inte om att sympatisera med några mördare, det handlar om att samhället ska bli så bra som möjligt för så många som möjligt. Och då gäller det, hur jobbigt det än kan kännas, att hitta en plats för våra mördare också. Efter att de har suttit i fängelse. För om de inte får en ärlig chans att återgå till ett normalt liv, då är risken överhängande att de hamnar i kriminella kretsar. Kanske rentav mördar igen. Och det förlorar vi alla på. 

Jag vet inte riktigt vart jag vill med detta, hoppas inte att texten blev för osammanhängande. Jag har bara reagerat på detta och ville skapa lite diskussion. Jag har själv inte bestämt mig, men att hemlighålla namn fram tills domen är fälld känns väldigt rimligt. Vad tycker ni? Fungerar det bra så här?

Någon kommer in, jag vaknar upp. Efter inbrottet har jag blivit mer försiktigt, mindre naiv. Jag går och lyssnar. Det är lugnt, det är bara farbror och hans familj. Två småbarn varav den äldste, 5-åringen, påminner mig om mig själv löjligt mycket. Men man ska inte vara uppe nu, antalet inloggade på facebook avslöjar det. Nåja.

Det var trevligt igår. Riktigt trevligt. Samla lite vänner och umgås. Egen slutsats: umgås på midsommardagen framför aftonen, det är mindre press och mindre pretentioner då --> folk kan ha trevligt utan att vakna upp och känna sig besvikna över att gårdagen inte var den bästa i deras liv. 

Vakter som tar sitt jobb för mer än att bara hålla ordning på stället är lika löjliga som irriterande. Maktgalna människor har alltid provocerat, oavsett om det är på en simpel nattklubb eller om man förtrycker folk i Iran. Eller något annat land, för den delen. Hybris är irriterande överhuvudtaget, det spelar ingen roll om det är en tjej som tror att hennes fördelaktiga utseende kan överspegla det faktum att hennes personlighet har samma karaktäristiska drag som ett anus eller en vakt som tar sig för stora friheter för att han inte fick tillräckligt med kärlek som barn. Som tur är så löste allt sig.

 Hörde ljudupptagningar från mig själv när jag var 2-3 år gammal igår. Demonstrerade för fulla muggar i mitt eget hem. Förklarade att Saddam, med alla hans anhängare, inte betedde sig korrekt. Vägrade gå och lägga mig, ville demonstrera mer. Hjärntvättad jävla snorunge. Andra barn lekte Häst och Hage, eller kanske möjligtvis kurragömma medan jag lekte "demonstration". Monkey see, monkey do.

Kommer att tänka på gången då pappa åkte till Italien för att hungerstrejka. Han åt ingenting på en vecka. Jävlar. Då måste man fan tro på sin sak. Man måste nog ha tröttnat på situation enganska ordentligt för att skita i mat. Det känns ju ändå ganska väsentligt.  Framförallt om man åker till ett annat land för att skita i det. Inte bara låsa in sig på rummet som en 14-åring vars hets från omgivningen lett till en diet av vatten, tuggummi och cigaretter.

Undrar hur det kommer att bli i Kurdistan den här gången. Folk säger ju att det har blivit mycket bättre, men jag vet hur vi fungerar. Likt idioter verkar vi tro att om vi intalar oss någonting tillräckligt mycket så kanske det blir sant. Jag har hört att det finns riktiga toaletter där nu i alla fall. Det vore guld. Hatar hål i marken. 

Nu har det tystnar här hemma. Fördelen med att bo själv: slipper ta hänsyn till någon annan. Någonsin. Nackdelen: ensamheten. Fördelen vinner dock över nackdelen. Dessutom, jag gillar mig själv. Jag är ganska skön att hänga med, om jag får säga det själv. Vi har kul tillsammans. Jag, och jag själv. Men även jag behöver sova mer än 4 timmar.

God Natt Soran.

Igen.

Det spelades in mycket skit under den här kvällen/natten. Här är det första klippet, kanske kommer det fler, kanske inte.

Jaha, då var det midsommar. Första gången jag fick frågan "vad ska du göra på/har du några planer för midsommar?" var över en månad sedan. Det här är, tillsammans med nyår kanske, den mest hetsiga högtiden i Sverige. Samtidigt är det den högtiden som betyder allra minst för mig.

Alla andra högtider har vi alltid tagit del av så gott vi kan här hemma. Vi har firat jul i den mån vi förstått oss på det, så även med påsk. Vi har ätit semlor när man ska göra det, och vi har tittat på i princip varenda majbrasa sedan vi flyttade hit. Men midsommar: aldrig. Jag har firat det en gång, och det var nog två år sedan. Kanske tre. Jag var på en kompis sommarställe med några klasskamrater och firade. Det var väldigt roligt, men i år blir det ingenting speciellt. För mig är en grundförutsättning att det är minst 25 grader och sol, annars känns det inte lönt. Traditionerna i sig ger mig inte särskilt mycket tillfredställelse. 

Men som sagt, jag hade väldigt roligt under första och enda gången jag firat midsommar. Bland annat så gick vi en tipsrunda, där svaren inte fanns ännu. De skulle komma fram under olika lekar. En fråga var "vem har bäst precision? Soran eller Simon?" Svaret kom efter att bli blev lite berusade och skulle leka den här leken: 

Här i Knivsta, hos mina föräldrar, så finns det internet värt sitt namn. Så nu har jag kunnat lägga upp den första videobloggen, som jag och Magnus spelade in i måndags. Inte speciellt bra, men kul med lite omväxling kanske. Eller vad tycker ni?

Under vår skogspromenad häromdagen så brast David plötsligt ut i skratt. 

"Hahaha Titta där! Nu vet jag hur träd förökar sig. De knullar!" 

"Kolla in trädkuken!" 

Efter ett par timmar så tröttnade vi på skogen, så vi åkte och mötte Björn. Som, som vanligt, hade med sig några longboards. David ville testa, och visst ser han lite småproffsig ut? 

Att han ramlade 2 sekunder efter det att kortet togs är ingenting som vi behöver nämna. 

MN: Du har rätt.

Moa: Jag förstår absolut vad du menar.

Ni andra: tack för uppmuntrande ord!

Det var ganska kul. Släng ut fler rubriker så kan vi göra om det. Men sätt dem i citationstecken den här gången, förra gången var det lite svårt att tyda ibland vad som var rubriken och vad som bara var en del av en vanlig kommentar. Men kom gärna med fler förslag, som sagt.

I övrigt: God Natt.