Efter att ha spenderat åtskilliga timmar åt att övertala Björn så har jag nu har jag vart på gymmet igen. Jag känner att jag håller på att träna lite för mycket. Jag är övertränad. Först en gång i Augusti, och nu en gång i Juni. Om jag inte lugnar ner mig snart kommer jag snart se ut så här

Jag har börjat springa runt och skrika oprovocerat på gymmet. "Tror du inte jag kan lyfta det här?" Fast det är ingen som svarar. "Ska ni ha spö allesammans eller!?" brukar jag fråga sedan. Inte heller då får jag något svar. De är nog rädda mig för mig och min enorma muskelsmassa tror jag. 

Nu försöker vi hitta fisk som vi kan äta, för Björn har fått för sig att det är det man ska äta efter ett träningspass. Jag försöker hävda att det inte spelar någon roll om man tränar en gång/halvår, men han bara tjatar på om sin jävla fisk. Otippat med en göteborgare som tjatar om fisk... 

Den 1a Juni är en dag jag har sett fram emot länge. Länge. Ända sedan den 1a December faktiskt. Det var då den första DN-tidningen damp ner i mitt brevinkast ca 04:30 på morgonen, och skrämde skiten ur mig. Jag hade aldrig tidigare bott i en lägenhet, post var någonting som man hämtade. Utomhus. Inte något som folk kastade innanför din dörr.

Men skrämseln till trots så var det inte det som var det jobbiga, jag vande mig efter ett tag. Det var det att jag under ett svagt ögonblick, när jag hade som mest att göra, råkade tacka ja till en halvårsprenumeration av DN.   Några gånger försökte jag ringa till dem för att upphäva prenumerationen, men det var alltid en för lång telenkö för min tid och mitt tålamod.

Så i ett halvårs tid har det här vart det första jag mötts av när jag öppnat dörren. 

Som bäst har det sett ut så här. Oftast är det tre gånger så mycket tidningar. Jag bär bort några, men så kommer brevbäraren med nya. Varje jävla natt/morgon. Och det dumma är att jag aldrig läser dem.

Jag vet inte vad jag trodde. Att jag skulle gå upp på morgonen och springa en liten runda. "För att komma igång".  Komma hem. Duscha. Fixa i ordning lite gröt (som för övrigt är vidrigt) och rosta lite mackor. Marmelad, mjukost och varm choklad. Lite Hushållsost. Sedan skulle jag avnjuta min frukost långsamt medan jag bläddrade i min DN. När jag var klar skulle jag lösa korsordet.

Inte en enda gång har det där hänt. Inte en enda gång har en enda av de där sakerna ägt rum. Inte en enda. DN finns väl för fan på Internet? På den dator som jag just nu har i bröstet, på sängen. Och frukost? Ich don't think so. Det betyder att man måste göra någonting innan lunch, I don't swing that way.

Men de senaste dagarna har varit helt fantastiska. Näst intill magiska. För jag har inte väckts av att någon kommer hem till  mig och väcker mig med lite skräp ned i mitt brevinkast kl 04:30 varje morgon. Det är DET som är starten på en bra dag, inte någon jävla Kellogs med extra mycket fibrer. 

Ordet Elevråd klingar inte speciellt bra. Det är kanske ett av de osexigaste orden man kan flänga runt med. Problemet är att folk har, av förståeliga skäl, lagt in felaktiga fakta i det ordet. Folk förknippar det med långa möten som inte leder någonvart, man förknippar det med klassrepresentanter. Med matråd och skolråd. Allt det är fel. Eleveråd är egentligen bara elevernas egna förening, och i det är det bara fantasin (och Svea lag) som sätter gränserna. 

Det var efter mitt år i USA som jag förstod vad ett hälsosamt föreningsliv inom skolan kunde ge till eleverna. En bättre skolanda ger till exempel en bättre skolmiljö, och i en bättre miljö så både presterar och trivs man bättre.

Det kan vara ett matråd. Det kan också vara en dansförening. Det kan vara en anordnad debatt med kommunalpolitikerna. Det kan också vara en skidresa.  Under min tid i skolan, och året efter då jag jobbade med elevråden i främst Uppsala, så var jag med och startade upp både Skolkampen och Talangkampen. Skolkampen är idrottsgrenar, Talangkampen behöver nog inte förklaras vidare. De har nu fortsatt och blivit en återkommande succé.  

I fredags var jag och David konferencierer för Talangkampen 2009. En taggad publik och fantastiska talanger gjorde det här till en kanonkväll. En kväll som helt och hållet utfördes av "elevråd" eller "elevkår" eller "föreningslivet". Vilken epitet man nu vill sätta på det. Här kan ni se det vinnande bidraget från i fredags, och under det, förra årets vinnare. 

Skämten, samma som jag testade i torsdags på Tiny Comedy, gick helt ok. Inte så mycket mer. Men det var en bra erfarenhet, publiken hjälpte till att berätta vad som var kul och vad som inte var ok.

Vad beträffar rökdiskussionen så är argumentet "luften är fri" inte hållbart så länge som det finns vind. Den dagen folk äger en egen del av luften, som man förbrukar som man vill, då köper jag det argumentet. Det behöver inte vara som många av er har nämnt, att någon sitter bredvid en när man äter. Det kan vara flera bord bort, men med vindens "hjälp", så retar sig röken till ens ansikte.

Däremot är det väl självklart att man ska någon slags respekt för varandra, rökare och icke-rökare. Får uteserveringar ha rökförbud idag? Isåfall kan de restauranger som vill ha det välja det, och andra låta bli.

Nåja. God Natt. 

Den plötsliga glädjen som jag hade innan har nu bytts ut mot besvikelse. Så blir det väl när man bygger upp förväntningarna för mycket antar jag, men jag vill hävda att den var under all kritik. Det var bra potential i det mesta, men det känns som att han avbröt skämten mycket tidigare än han brukar annars. Och det är i det som det riktigt, riktigt, roliga byggs upp. Men men. 

Jag har jobbat lite till, och därmed även slösurfat lite till. Och jag fastnade för den här artikeln. 

Det skulle ju vara helt fantastiskt om det blev så. Det skulle helt klart göra mitt liv mycket bättre. Genom åren har jag blivit mindre och mindre tolerant mot cigaretter och dess rök. Självklart tar jag ingen som helst hänsyn till rökare, och skiter faktiskt fullständigt i vart de ska röka. Helst ingenstans. Ja, det vore underbart. Om cigaretter blev olagligt. Jag påstår inte att det skulle vara logiskt, men det skulle vara underbart. 

Vad tycker ni, helt uppriktigt, borde det vara rökfritt på uteserveringarna? 

Medan ni diskuterar det, så ska jag springa till Boulevardteatern och dra lite nya skämt. Förhoppningsvis så skrattar publiken mer åt mig än vad jag gjorde åt Dane Cook idag. 

Jag är exalterad. Från ingenstans kom det. Jag låg som vanligt i sängen, fortfarande i bara kalsonger, och surfade runt med datorn på bröstet. Gjorde lite jobb, svarade på lite mail, betalade räkningar, läste ikapp alla de bloggar som jag älskar men tvingats prioritera bort pga. för mycket jobb. Däremellan är det mycket slösurfande, alltså youtube.

Jag klickar på någon gitarrlektion och spelar ett tag, sedan tröttnar jag. Den där dansgruppen som spöade Susan Boyle (skönt), de måste jag se. Jag kollar in Zetterbergs första slagsmål, och Zlatans klackmål. Jag kommer in på olika hyllningsvideor dedikerade till honom. Tydligen så har någon "teabagat" Eminem på gårdagens MTV-Gala. Det måste man se. Sedan blir jag sugen på att titta på några favoritskämt som jag inte hört på ett tag. Först lite Dave Chapelle.  Sedan youtubade jag Dane Cook. Då smällde det till.

"Dane Cook - Youporn". Vad är detta!? Det här har jag inte sett innan. "Uploaded 1 day ago". Nytt! Jag går in på hans hemsida och ser att hans nya special, "Isolated Incidents", nu har släppts. Yes! Fan vad kul! Jag klickar direkt in mig på Itnues och köper skivan. Sedan slänger jag på mig kläder, och köper lite hämtmat.

Nu sitter jag här med en härlig lasagne och väntar på att nedladdningen ska bli klar. Sedan ska jag dränka mig i nytt Dane Cook material. 

Och jag vet. Jag vet att det är många som ogillar Dane Cook. Speciellt andra svenska komiker. Eller ja, andra komiker överhuvudtaget. Han är bra på att sälja, heter det. Lite USAs Björn Gustafsson, fast över en längre period.  Men jag tror det har mycket att göra med fenomenet att folk inte vill tycka om det som alla andra tycker om. Så fort någonting blir för kommerciellt så vänder många ryggen till. Jag tror att om han hade kört samma skämt fast på Comedy Cellar, och vart typ lika känd som Jim Norton, så hade folk tyckt att han var briljant. Inte alla såklart, men många fler än antalet som erkänner det nu. 

Enkel humor, absolut. Men likförbannat är det kul. 

På uppdrag av Fanny har jag gjort lite grävande journalistik, för att ta reda på vem det är som egentligen är kär i henne. Efter flera veckors intensivt sökande så hittade jag detta på bryggan i Uppsala. 

Ja, ni ser ju beviset själva. Tydligen så är det Olle som är kär i Fanny. Varsågod Fanny.