Eftersom jag inte åker speciellt många attraktioner som mina vänner åker så brukar jag ägna min tid på diverse nöjesfält genom att spela diverse spel. Alla spel har egentligen ett och samma slutmål: den stora chokladen. Ni vet vilken jag menar. Den som får alla andra, oavsett ålder, att vända på huvudet. Får alla att bli avundsjuka, medan man själv kan gå runt på parken och glänsa. 

Enda sedan jag vart liten har jag, som vilken unge som helst förmodar jag, velat ha en sådan. För mina andra vänner så har det där begäret släppt och istället ersatts med en självmordsbenägenhet som tar sig uttryck i att de sätter sig i Fritt Fall. Men inte för mig. Snarare tvärtom, för varje år som går så blir jag bara mer och mer benägen om att skaffa en sådan. I lördags togs den desperationen till en ny fas.

 Efter att ha förlorat åtskilliga gånger på det där jävla chokladhjulet så fick jag nog till slut. Jag frågade hur mycket det kostade at köpa alla nummer, för jag bara skulle ha den där jävla chokladen. Då förklarade killen bakom disken att det inte försäkrade att jag skulle få den allra största chokladen, för det fanns endå en liten chans att man fick något annat pris, eller att huset vann eller vad fan det nu var. Så då erbjöd jag honom 1000 kr, där och då, för att ge mig den största chokladen. Ett klart överpris. Men killen där bakom sa att han tyvärr inte fick göra så, det stred mot deras policy.

Jag kunde inte tro att det var sant. Skojar han med mig!? Han får en dubbel dagslön nu på en gång genom att bara ge mig en sådan där. Sedan kan han kvittera ut den på något sätt. Men nej, då har den här killen som har fler finnar än vad han har haft födelsedagar och ska gå ut från typ Åsö gymnasium om ett år helt plötsligt fått en jävla massa onödig arbetsmoral och vägrar.  Helt sjukt.

Men mark my words. En vacker dag så ska den där jävla chokladen vara min. Det lovar jag.

Hemma i kalsonger. Två påsar med ostbågar. Den ena tom, den andra på god väg att bli. Då ramlar det in ett sms. En vän i nöd. I behov av en wingman. Jag ringer en taxi och 20 minuter senare är jag på plats. För några få så ställer jag alltid upp. Oavsett vad. Oavsett när.

Nya rubriker eftersökes av läsarna. Lite mer öppna och spännande, och lite mindre styrda av den informationen som ni vill ha ut av mig. 

Alla coola drar till Bryggan i Uppsala på tisdag. 

Får många fler mail än vad jag orkar svara på just nu, vilket gör mig lite ledsen. Jag vet att många inte förväntar sig ett svar, det skriver ni till och med i mailet. Men det duger inte för mig. Jag SKA svara. Det ska fan bara vara så. Men just nu är det mycket energi som går åt annat. 

Jag förstår att det är som att leta bråk när jag blandar Erik Linder med Patrik Isaksson, men slappna av lite. Och sov gott.