I fredags godkändes en lag i Afghanistan som innebär att om en kvinna inte vill ha sex med sin man så har mannen rätten att svälta henne. Den här lagen godkändes av en demokratiskt framröstad president. 4,3 miljoner människor, eller 55,4 % om man nu så vill, gav honom sin röst.

Ja jag vet, egentligen har vi diverse konventioner och internationella lagar som ska se till att vi upprätthåller mänskliga rättigheter men låt oss vara ärliga. De är ett spel för galleriet. Det beror på vem som bryter mot dem. I det här fallet så går ju lagen igenom och så vitt jag vet så är det ingen som har tänkt avsätta den här presidenten? Ingenting seriöst i alla fall. Ett fördömande här, och ett fördömande där visserligen, men i praktiken sker ingenting. Lagen står kvar.

En annan sak lagen slår fast är att man som våldtäktsman kan slippa straff om man går med på att gifta sig med sitt offer. Det var några som demonstrerade mot införandet av den här lagen. Men de möttes av betydligt många fler motdemonstranter...

Jag har länge funderat på om demokrati är så fantastiskt som vi, främst i västvärlden, vill hävda. Winston Churchill pratade om att demokrati kanske inte är ultimat, men det är det bästa alternativet vi har. Och det håller jag med om. Det ÄR det bästa alternativet vi har. I dagsläget. Men vad utesluter att det kan finnas någonting som är ännu bättre, som vi inte kommit på ännu?

Som jag ser det så är det en sådan otrolig rädsla som dyker upp, med färska minnen från andra världskriget på våra hornhinnor, så fort vi börjar diskutera andra alternativ än demokrati. Och det hindrar utvecklingen. Jag säger inte alls att vi ska ha anarki eller en diktatur. Men demokrati är inte så utomordentligt som de flesta vill hävda. Inte enligt min åsikt i alla fall.

Visst, demokrati är det minst dåliga alternativet som vi har tillgängligt idag, men det är fortfarande dåligt. Ni som inte håller med kan ju fråga shiamuslimska kvinnor i Afghanistan vad de tycker om saken...

Hon kommer hem. Öpnnar dörren till totalt mörker och bortsett från kylskåpets brummande, även total tystnad. Hon andas in, och andas ut. Sätter sig på golvet i hallen, drar upp knäna mot bröstet och lutar sig bakåt mot dörren. Testar att andas in. Det går bra. Och nu utandningen. Svårare. Darrar. "Skärp dig nu", tänker hon för sig själv. Ett nytt försök, snabbare den här gången. Andas in går bra. Andas ut... går inte lika bra. Fortfarande darr. Fan också.

Fan att han fick komma åt henne. Fan att det blev så här. Hon skulle ju vara stark. det var ju som självaste fan att hon är precis lika sårbar som vem som helst. Hon börjar gråta. Orkar inte hålla sig uppe längre utan faller ner i fosterställning. Hennes tårar forsar ner i takt med hennes hulkningar till andetag.

Hon sov ingenting den natten.

Han har ångest.  Hur kunde det bli så här jävla fel? Visst, hon hade varit lite oresonlig, men han ville aldrig att det skulle bli så här. Han hinner inte tänka klart tanken att det berodde på att han var full innan han kommer på hur otroligt barnsligt och svenne-banan det är att använda den ursäkten.  En dålig undanflykt för att på något sätt försöka berättiga ens beteende för en själv så att man ska kunna se sig själv i spegeln. Men sanningen är enkel, han hade varit ett svin. Mot den människan han älskar mest i hela världen. Han reser sig upp och går till spegeln för att ta en titt. Det går inte. Spegeln må vara intakt men det enda den visar är spillror.

Fan också. FAN! Fan att det blev så här. Han kastar mobilen i väggen. Ingenting händer. Nokia, stabila grejer. Tar upp fjärrkontrollen och slänger in den i samma vägg. Sådär ja, tre bitar. Tomheten i bröstkorgen förvärras av den tryckande ångesten på densamma. Han stirrar på absolut ingenting och försöker kontrollera sina andetag.

Han sov ingenting den natten.