Han känner allas blickar på sig när han strosar omkring i skolans korrider. Han har blivit en expert på det ytliga, sociala spelet vid det här laget. "Tja Erik, tack för senast!" "Hej Emma, vad fin du blev i håret!" Och så vidare, och så vidare. Han vet hur verkligheten ser ut - alla tjejerna vill ha honom och alla killarna vill va honom. De som ogillar honom gör det främst på grund av jantelag eller avundsjuka, vad man än vill kalla det.

Han är den lyckligaste killan på skolan. Ja, i hela staden. Utåt i alla fall. Inåt dör han av pressen. Han inser att det är meningen att han ska vara lycklig. Att han har allt det där som så många andra strävar efter. Duktig på sport, populär både bland killarna och tjejerna. Snygg. Charmig. Men ändå - han är osäker. Han känner sig otillräcklig. Det spelar ingen roll vad han åstadkommer, han känner hela tiden att han kan göra mer. Bättre.

Är det så här det känns att vara lycklig? 

Han oroar sig över framtiden. Visst, det går bra nu, men hur kommer det se ut i den riktiga världen? Han inser verkligheten, väldigt få blir professionella hockeyspelare. Han är duktig, men konkurrens är mördande. Dessutom - det räcker med en skada så kan allt vara borta. Vad ska han göra då? Han har allt det där som skolkamraterna uppskattar men som samhället struntar i. Men det andra då, det som samhället uppskattar men som skolkamraterna struntar i, intelligens. Hur är det med den? 

Men han kämpar stenhårt för att hålla fasaden uppe. Det förväntas av honom. Han ska vara lycklig. Han får inte klaga. Vad har han att klaga över? Dörren till hans rum är en barriär han byggt upp mot resten av världen. Det enda stället på jorden där han tillåter sig själv att vara ledsen. Att ha ångest. Att må dåligt. Att vara mänsklig helt enkelt.

Är det så här det känns att vara lycklig? 

Han sover inte mycket om nätterna. Tankarna flyger omkring som kastvindar, ingen får riktigt förankring. Han tänker att han fan är sämst på jorden, han måste vara den enda som har hittat helvetet i paradiset. Vad skönt det våga vara ledsen. Självmo... Kemin. Tränaren. 

På morgonen kliver han upp med samma ångest som han somnade med. Det går långsamt, det finns ingenting som han har bråttom till. Så småningom åker allting på igen. På med kläderna. På med leendet. På med fasaden. Och så bege sig ut genom dörren för ännu en dag av skola och träning. Ännu en dag av förträngning och ångest.   

Är det så här det känns att vara lycklig?

Ok, jag förstår att det är tusen gånger lättare att peka ut ett problem än att lösa det (nu har jag visserligen ett stort problem med att de flesta hyllar demokrati till skyarna, men skitsamma). Så vi kan väl köra ett litet tankeexperiment här och se om vi kanske kan komma en bit på vägen till en vettig lösning till demokratin. Jag börjar, sedan fyller ni på där ni tycker att det behövs, alternativt rättar mig där jag är ute och cyklar.

Jag har tidigare, på scen, vart inne på att göra någon vettig människa till diktator. I mitt exempel har det varit Betnér, som de flesta gillar. De mest grundläggande sakerna, som att man inte får döda människor, skulle fortfarande gälla. Skulle han bryta mot en mänsklig rättighet så avsätts han till förmån för en ny diktator som folk gillar. Sedan skulle man köpa Åland, så att vi kunde flytta dit de människor som ändå inte ville gå med på det hela. Men eftersom folk gärna vill tro, även om det är falsk sanning, att deras åsikt spelar någon roll, så blir det svårt. Det i kombination med jag tror att alla människor blir maktgalna förr eller senare...

Så ett annat tankeexperiment. Mer seriöst nu. I Sverige (och många andra länder) är det så att du får din rösträtt när du fyller 18. Då är du myndig och anses vara ansvarsfull nog att delta i beslutsfattandet av hur det här landet ska styras. 17 år och 364 dagar så förstår du inte tillräckligt, men sov en natt till på saken och du är redo. Bara sådär. I trafiken däremot, så innebär dagen du fyller 18 att du får göra ett test. Ett test som du måste klara för att bevisa att du klarar av ansvaret som det innebär att köra bil. 

Varför inte göra så när det kommer till rösträtt också!? Det är ingen självklarhet som man blir tilldelad den dagen man fyller 18, utan det är någonting som man kan förtjäna från den dagen man blir myndig. Visst, det skulle vara väldigt svårt att utforma ett sådant test, men så tänkte man säkerligen om körkort också innan man skapade de testen.

Precis som med körkort så kan man göra testet när man vill i livet, och naturligtvis även hur många gånger man vill.  Det fina här är att den enda gruppen den exkluderar är de som inte är intresserade. Det spelar ingen roll vilket kön du har. Vilken etnicitet du tillhör, vilken religion eller sexualitet. Så länge du är intresserad av samhällsutvecklingen så kommer du att klara testet, och då får du även ditt röstkort. Det tror jag även skulle kunna vara utvecklande för samhället för på så sätt skulle alla som är insatta och intresserade föra diskussioner på en mycket högre nivå om vad som fungerar bäst, och då skulle vi röra oss framåt i en snabbare takt.

Jag har många, många vänner som inte kan hantera ansvaret som kommer med friheten av att ha rösträtt. Det finns hur många som helst som inte bryr sig. Politik intresserar inte dem helt enkelt. Jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar det. Då ska inte samhället guilt-trippa folk till att (tvångs)rösta på någon, det är då det blir fel. Vi (samhället i stort) ser ner på folk som inte röstar, då tycker jag att det är värre att lägga sin röst på något som man inte kan argumentera för. 

Genom att låta folk förtjäna sin rösträtt så slipper man de som låter bli att läsa en tidning, se på nyheterna eller genom andra medel hänga med i samhällsdebatten för att på valdagen sedan gå och lägga sin röst på Miljöpartiet för att "Hon Wetterstrandbruden är så jävla sexig". De rösterna hindrar samhällsutveckligen enligt mig, och är någonting som vi klarar oss bättre utan.

Vad säger ni? Några idébollar att slänga in, eller några ni vill ta bort?