Samma sak igen. Han kan inte komma ifrån eländet.

Men han försöker. Sitter uppe på rummet, med dörren låst och lyssnar på musik. Men det spelar ingen roll. Slagen hörs. En handflata mot en kind. Det ljudet tar man inte fel på, det ekar hela vägen in i själen. Han vet exakt vad som pågår, men låtsas som att det bara är Natalie Imbruglia han hör. Egentligen vet han hur verkligheten ser ut. Samma verklighet som han kämpar sitt yttersta för att förtränga. Hans far slår hans mor. 

Inget "allvarligt". Inte tillräckligt för att det ska kunna bevisas som fysisk misshandel. Men mer än tillräckligt för mental misshandel. Hon är ett vrak. Han ser det. Han känner det. Hela vägen uppför trappan, förbi hans låsta dörr och förbi Natalie Imbruglias röst. Hans far håller på att förstöra hans mor och han vet inte vad han ska ta sig till.

Han älskar de stunderna han är borta från hemmet. Umgås med vänner. Slippa tänka på det. Låtsas som att det inte händer. Fan. Ångest. Ett barn ska inte behöva gå igenom det sånt här, tänker han för sig själv. Jävla pappa. Jävla mamma också. Varför kan hon inte vara starkare!? Skulkänslor. Aj. Vägrar gråta. Höjer volymen.

Äntligen dags för fotbollsträning. Skönt. Förträngning är underskattat, tänker han. Förträning är underskattat.