Lika lite som någon har missat att Söderling spelar final i Franska Öpnna i morgon så har någon missat att Sveriges herrlandslag spelar match ikväll. En viktigt och antagligen direkt avgörande match till VM i Sydafrika, nästa sommar. Sverige - Danmark. Kl 20:00. Och vad gör jag? Jo, jag ska själv jobba. I Fagersta. Det var ju självaste fan...

Det är som att min bokare har satt sig ner med Lars-Åke Lagrell, och Michel Platini och sagt "ok, kolla här. Ni säger till när det är en viktig, intressant fotbollsmatch i Europa, och så ser jag till att boka in Soran på jobb under den dagen. Om han kommer märka något? Nejdå, oroa er inte. Jag bokar in så långt i förväg att han inte kommer komma på det förrän det är för sent." Ok. Det är kanske inte så troligt att min bokare har möte med dessa herrar, och att Michel Platini lärt sig flytande svenska, men något är det. 

Ända sedan jag började med stand-up så har jag missat i princip varenda viktig match som jag bara MÅSTE se. Ofelbart. Champions League. EM-Kval VM-kval. EM. Och så får jag samtal av Özz som berättar att de blir ett glatt gäng på ca 10 pers som ska kolla på matchen hos honom på hans nya supertv. Kul. Nej det går tyvärr inte, för jag ska jobba. I Fagersta. Och värre än så: med Kodjo! Inget ont om honom i vanliga fall, men han är lika ointresserad av sport som vilken kulturtant som helst. Det gör det hela ännu jobbigare. 

Den 5e September 2007 var jag i Gävle med Hasse vill jag minnas, men då jävlar hjälptes vi åt för att se så mycket som möjligt av den EM-kval matchen. Och Sveriges senaste match, då uppträdde jag med Özz. Då hade jag en "partner in crime" att springa ifrån sällskapet med för att få en glimt av matchens sista kvar. Men nu. En helt liktiltig Kodjo. Det var ju självaste fan också! 

Som jag nämnde lite tidigare så skulle jag åka till Norrköping för att uppträda igår. Det var en privat bokning. Alla stadens kommunala gymnasieskolor hade en gemensam bal, för lite över 800 avgångselever.

Det var sagt att jag skulle gå upp på scenen 20:30, och prata i ca 25 minuter. När jag kom fram 19:33 så möttes jag upp och togs till lokalen, där jag blev tilldelad en loge. Här förklarade de att folk höll just nu på att servera varmrätten, och när den var avklarad så skulle jag gå upp. Dessvärre såg det ut att bli en försening på ca 30 min, sa dem. Ok. Ingen fara. 

Sedan satt jag i min loge och väntade. Och väntade. kl blev 21:15. Jag började bli lite orolig. Det var nämligen så att jag hade en biljett med sista tåget hem, som går 22:21 från Norrköping - Stockholm C. Jag försökte ringa hon som var ansvarig, men hon gick inte att nå. Jag kunde själv inte lämna logen för man var tvungen att ha passerkort för att komma igenom diverse dörrar och in i diverse hissar. Klockan blev 21:30, och jag ringer nu min agent för att kolla vad det står i avtalet. Bollar lite hur jag ska göra. Då kommer de. De förklarade att det hade blivit strul med fotograferna och alla 800 gästerna skulle fotograferas innan varmrätten... 

Vi går upp och är på plats 21:40, men då visar det sig att serveringspersonalen håller på att servera efterrätterna. Det är inte direkt optimalt att stå och prata medan det finns en massa annat att fokusera på, så jag föreslår att vi väntar lite till. Kl 21:50 så kan vi inte längre vänta. Jag går på och pratar ett tag. Och det gick bra. Även fast lokalen i sig inte var bra alls för stand-up så var publiken det. När jag går av scenen så var det 5 minuter kvar till tågets avgång.. det stod ganska klart att jag skulle missa det. 

Så jag fastnade i Norrköping. De hade fixat ett hotellrum åt mig och Sara, min bokare, fixade en ny tågbiljett till dagen efter. Så jag gick ut med studenterna, hade en trevlig kväll och fick åka hem ikväll istället. Och det fick det absolut vara värt. Det är mycket viktigare att fokusera på att göra ett ordentligt jobb, än allt krimskrams runtomkring.

Men jag vill passa på att tacka de som slet in i det sista för att jag skulle hinna med mitt tåg hem, och alla de som såg till att jag hade en trevlig kväll, helt ensam i Norrköping.  

Robin Söderling håller just nu på att spela semifinal i Franska Öppna. Hans bragd mot Nadal häromdagen undgick väl inte ens kulturtanterna på söder. Det har gjort många, däribland även mig, väldigt intresserade av hans fortsatta framfart i turneringen. Dessvärre visas dagens match på Eurosport, en kanal som jag inte längre har.

Så nu sitter jag, som en idiot, och följer matchen på Aftonbladet. Små textmeddelanen. "15-0". "30-15, dubbelfel, slarvigt av Söderling". Och när det är som mest spännande, vid någon avgörande boll så sitter jag och skriker. Idrott är kul. Svinkul. Men det tar verkligen fram det mest banala i en. Det är bara känslor, och när känslorna tar över så försvinner logiken.  Det står klart efter att jag kommer på mig själv skrika åt en datorskärm att nästa information ska vara mig till lags..

Och ännu värre så ser det ut att gå åt helvete. Efter att ha lett med 2-0 i set så står det nu 0-3 i game till Gonzales i det femte, och avgörande setet. Kom igen nu Söderling!

Här kommer ett till tips. Gratis stand-up på Scandic Malmen vid Medborgarplatsen ikväll kl 20:00. Det är en testkväll för hösten, så passa på att se bland annat mig, Kodjo, Ahmed och Ola Söderholm helt gratis.

Sedan kör jag igång en ny undersökning/omröstning här till höger på bloggen. Det är av en ren nyfikenhet, och kommer antagligen komma till användning för mig på ett eller annat sätt, så rösta gärna. 

Hoppas vi ses kl 20:00 ikväll. Scandic Malmen. 

Innan jag springer iväg på mina möten för dagen så ska jag ge er ett tips. Jag har nämnt det tidigare, men det finns en chans att ni har glömt det så jag ska vara snäll och påminna er.

Jag har dessvärre oturen att uppträda i Norrköping i morgon. Inget större fel på Norrköping i sig, det är bara det att det innebär att jag missar Showen med stort s. Lewis Black. Han kommer till Sverige. I morgon.

Gillar ni Betnér, så ska ni gå. Inte bara för att han ska öppna för honom, utan för att man då gillar politisk humor. Humor med substans. Någonting som är mer än "bara roligt". Jag ångrar så inåthelvete att jag inte kan vara där, men det betyder inte att ni inte kan gå.  Klicka här

"I would love to belive that the earth was created in 7 days, but I have thoughts. And that can really fuck up the whole faith-thing"

God natt mina små könsorgan

Efter att ha spenderat åtskilliga timmar åt att övertala Björn så har jag nu har jag vart på gymmet igen. Jag känner att jag håller på att träna lite för mycket. Jag är övertränad. Först en gång i Augusti, och nu en gång i Juni. Om jag inte lugnar ner mig snart kommer jag snart se ut så här

Jag har börjat springa runt och skrika oprovocerat på gymmet. "Tror du inte jag kan lyfta det här?" Fast det är ingen som svarar. "Ska ni ha spö allesammans eller!?" brukar jag fråga sedan. Inte heller då får jag något svar. De är nog rädda mig för mig och min enorma muskelsmassa tror jag. 

Nu försöker vi hitta fisk som vi kan äta, för Björn har fått för sig att det är det man ska äta efter ett träningspass. Jag försöker hävda att det inte spelar någon roll om man tränar en gång/halvår, men han bara tjatar på om sin jävla fisk. Otippat med en göteborgare som tjatar om fisk... 

Den 1a Juni är en dag jag har sett fram emot länge. Länge. Ända sedan den 1a December faktiskt. Det var då den första DN-tidningen damp ner i mitt brevinkast ca 04:30 på morgonen, och skrämde skiten ur mig. Jag hade aldrig tidigare bott i en lägenhet, post var någonting som man hämtade. Utomhus. Inte något som folk kastade innanför din dörr.

Men skrämseln till trots så var det inte det som var det jobbiga, jag vande mig efter ett tag. Det var det att jag under ett svagt ögonblick, när jag hade som mest att göra, råkade tacka ja till en halvårsprenumeration av DN.   Några gånger försökte jag ringa till dem för att upphäva prenumerationen, men det var alltid en för lång telenkö för min tid och mitt tålamod.

Så i ett halvårs tid har det här vart det första jag mötts av när jag öppnat dörren. 

Som bäst har det sett ut så här. Oftast är det tre gånger så mycket tidningar. Jag bär bort några, men så kommer brevbäraren med nya. Varje jävla natt/morgon. Och det dumma är att jag aldrig läser dem.

Jag vet inte vad jag trodde. Att jag skulle gå upp på morgonen och springa en liten runda. "För att komma igång".  Komma hem. Duscha. Fixa i ordning lite gröt (som för övrigt är vidrigt) och rosta lite mackor. Marmelad, mjukost och varm choklad. Lite Hushållsost. Sedan skulle jag avnjuta min frukost långsamt medan jag bläddrade i min DN. När jag var klar skulle jag lösa korsordet.

Inte en enda gång har det där hänt. Inte en enda gång har en enda av de där sakerna ägt rum. Inte en enda. DN finns väl för fan på Internet? På den dator som jag just nu har i bröstet, på sängen. Och frukost? Ich don't think so. Det betyder att man måste göra någonting innan lunch, I don't swing that way.

Men de senaste dagarna har varit helt fantastiska. Näst intill magiska. För jag har inte väckts av att någon kommer hem till  mig och väcker mig med lite skräp ned i mitt brevinkast kl 04:30 varje morgon. Det är DET som är starten på en bra dag, inte någon jävla Kellogs med extra mycket fibrer.