Nu är det dags för inspelning strax. ca 20 minuter kvar. Och här är de som jag ska försöka besegra. För tredje gången den här säsongen så är det Appelquist som jag möter, hittills står det 1-1 i matcher. Till vänster om honom sitter Per och visar upp sin tredje bröstvårta. 

Den som ska hjälpa mig besegra dessa onda krafter idag är Anders Jansson. Just nu sitter vi och diskuterar om idag är en sådan dag då man får skoja om dvärgar. Jag hoppas det. 

Önska oss lycka till. 

Jag har ljugit lite för er, men det var inte min mening. Jag lovar.

Jag har sagt att jag har spelat in mitt sista Parlamentet för säsongen, men jag återigen att störa er på söndagskvällen. Och inspelningen är i morgon. Men det är i alla fall den sista för säsongen, jag lovar. Och jag har förberett mig för det hela genom att spöa David och Björn i Mariokart på Wii. 

Och för er som vill se mig live: Jag uppträder på Norra Brunn fredag och lördag kl 21:00. Hoppas att vi ses där!

God natt

För ett par dagar sedan kom det, det mest fantastiska mailet jag någonsin har fått. Från en tjej, vars identitet jag vill hemlighålla av respekt mot henne. Mailet däremot, kan jag inte undanhålla er från att ta del av. Det vore fel av mig. Läs och njut av ett brev som är nära perfektion:

Rubrik:TIPS PÅ VAR DU HITTAR DIN FLICKVÄN!!

Det är sommar. Det är varmt som fan. Det är du och det är jag på en klyschig strand. Man kan tro att vi lyssnar på bruset av vågorna, men i våra öron hör vi bara varandra. Vi går längs med havet och lär känna varandra. För varje steg vi tar och för varje mening som sägs inser vi mer och mer hur lika vi är. Vi kan inte annat än att skratta åt att vi, en kille och en tjej som lever helt olika liv på helt olika ställen i Sverige, har mer gemensamt med varandra än med de människor som vi redan har på plats i våra liv. Vi är bra på att prata, du och jag. Ibland får vi slåss om orden och det märker vi nästan varenda gång. Nästan samtidigt säger vi ”Oj förlåt, säg du först”. Vi inser vad vi håller på med, tittar på varandra och skrattar. Vi lär oss inte, vi vet att samma sak kommer att hända inom 5 minuter igen.

Ibland smyger vinden sig på oss, och likt den smyger du dig närmare mig. Du säger att det är för att jag säkert fryser, men jag förstår att du egentligen bara älskar doften av min Calvin Klein-parfym.

Tiden bara springer iväg när vi är tillsammans. Vi pratar på som om vi aldrig hade gjort något annat. Vi glömmer de lite pinsamt tysta minutrarna som vi fick i början. Allt bara släpper när vi är tillsammans. Vi märker inte ens att solen håller på att gå ner. Inte förrän våra magar börjar kurra och jag faktiskt börjar frysa lite på riktigt.

För första gången tar du min hand och drar med mig hem till dig. Du frågar vad jag är sugen på och jag svarar att jag äter det du äter. Du öppnar ditt tomma kylskåp och avslöjar att du tyvärr bara kan erbjuda köttbullar och makaroner. Jag säger att det blir perfekt. Ensamma är vi sämst på att laga mat, men tillsammans är vi ett team som tillslut har tillagat den godaste middagen på köttbullar och makaroner.

Efter en middag full av ord och mat sitter vi kvar tillsammans och bara tittar på varandra. Du ser en blond tjej med bruna ögon, precis som du vill ha det. Du tycker om att få mig att skratta för du älskar hur mina ögon blir sådär små som de bara blir i skrattögonblicket. Jag säger till dig att många har fått mig att skratta, men aldrig som du. Jag tycker att du har en skön blandning av intelligens och humor, ofta kombinerar du dessa två och det blir perfektion.

I ett samtal där vi kommer fram till att vi älskar sport båda två slår det dig plötsligt att du håller på att missa ditt älskade Liverpool. Du inser att du aldrig kommer hinna till Retro i tid och jag ser på dig att du blir lite besviken. Du vill inte sitta ensam hemma framför tvn ikväll. Jag försvinner bort en stund, men kommer tillbaka snabbt. När jag kommer in i rummet ser du att jag har satt upp håret i två tofsar, bytt om och dragit på mig min Liverpool-tröja. Du blir genast på bättre humör och tror inte att det kan bli bättre. Det var tills jag tvingar ner dig på golvet så att jag kan sätta mig bakom dig. Du undrar vad som är på väg att hända, men blir lugn när du känner mina händer på dina axlar. Matchen fortsätter och du njuter av att få världens massage under tiden. Tillsammans så hatar vi domaren och skriker när det blir mål. Det är någon gång här som det går upp för dig att du inte är ensam längre. Det är då du vänder dig mot mig, tar tag om mitt huvud och ger mig vår första kyss. I bakgrunden hör vi hur Liverpool gör en mirakelvändning och vinner matchen.

Det här hade varit en perfekt date i mina ögon. Fast den hade lika gärna kunnat vara på Anfield Road i Liverpool.
Hur ser din ut?

Det är så självklart på något sätt. Efter att jag berättade om min första skiderfarenhet för er, så träffade jag Jens Byggmark ute igår.

Han kom fram och började prata humor, men jag vände snabbt samtalet till honom och hans jobb. Jag försökte förklara för honom hur farligt det är med utförsåkning, men han bara skrattade. Jag förklarade att det absolut inte var något skämt inbyggt i det där, jag var väldigt seriös.  Sluta åk utför. Om du prompt ska åka skidor så gör det på längden. Men han skrattade bara ännu mer.

Så om du läser det här nu Jens: Det var inget skämt. Det är farligt med skidåkning. Var försiktig och ta hand om dig! 

Det var årskurs 8, och dags för den årliga vårliga friluftsdagen. Som vanligt så fick man välja om man ville åka in till Uppsalas äventyrsbad, åka skridskor, åka skidor eller vandra runt menlöst.

De flesta passade på att åka till Kungsberget och åka skidor, och varje år var det samma envisa tjatande om att jag skulle följa med. Förmodligen listade de ut hur urusel jag skulle vara, och att de skulle kunna skratta gott på min bekostnad. De hävdade att "det var precis som att åka skridskor", eftersom jag då spelade hockey.  Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas för en lögn. De övertalade mig dessutom att hyra blades istället för skidor, eftersom detta skulle vara mer lätthanterligt. Ytterligare en lögn. 

Men så detta året lyckades de till slut. Jag tänkte att jag måste ju prova på det någon gång. Men mina vänner fick lova att de skulle ta bra hand om mig, och hjälpa mig i barnbacken tills jag kunde klara mig själv. Även detta var en lögn.

När vi kom fram, och de hjälpte mig på med min utrustning som jag hade hyrt, så bad jag dom ta med mig till barnbacken. Efter att ha ramlat två-tre gånger i liften så kom vi till slut äntligen igång. Vi började åka uppåt. Och sedan fortsatte vi. Och fortsatte. Till slut var vi högst uppe i Svarta backen och sa "Nu finns det bara en väg ner. Hejdå" Sedan försvann de ner. 

 Jag hade ju inget val. Det var bara att ge sig av. Med min osexiga mössa med öronlappar så for jag ner för backen, jag formligen flög stundtals när det var små "gupp". Alla andra i backen var fegisar som svängde och sådant som sänkte farten, men inte jag. Raka vägen ner bara, skrikandes "AKTA!" då och då för att de svängande idioterna inte skulle bli påkörda. När det gick som fortast så kom jag på att de hade sagt åt mig att man skulle göra ett "V" eller en "Pizzaslice" av skidorna för att bromsa. Så jag gjorde det, men inte fan bromsade jag. Nej, jag flög. 

En vän, som jag hade flugit förbi vid det här laget, sa att det såg ut som i tecknade filmer när folk flyger ihop. Man ser ett ben sticka ut här. En arm där. Någonstans i det där tumultet så fastnade spetsen på min blade i snön, medan mitt ben fortsatte rotera. Jag vred knäet ganska illa och fick i tre års tid efter det här besöka diverse sjukgymnaster för att försöka fixa felet. Än idag är mitt högra knä snett, vilket gör att jag inte kan ligga raklång på mage ordentligt. 

Det var mitt första åk, på min första skidresa. 

Det är det här som är bristen med att inte ha en hemsida. Att inte kunna sammankoppla alltsammans: blogg, twitter, videoblogg, gig, till en och samma sida.

Nu ska jag iväg och vara konferencier för Studentprisgalan i Stadshuset, och det följs en efterfest (där jag planerar att hitta min blivande fru. Eller första flickvän åtminstone. Lisa är inte intressant längre). Så nästa inlägg blir dessvärre inte förrän inatt någon gång. Tidigast. Tråkigt.

Men det är "under uppbyggnad". Folk på Warner sitter enligt uppgift och jobbar på det, så förhoppningsvis har jag en fungerande hemsida så fort som möjligt. Tills dess får ni som vill dessvärre orka er till min twitter...

Svininfluensan. Jag är visserligen ingen läkare, men jag har en förmåga att kunna skapa egna tankar. Otroligt va?

Senaste rapporten jag lyckats hitta säger att det idag finns 257 personer som har smittats av H1N1-viruset som vi referar till som "svininfluensan". Av de 74 dödsfall i Mexico som troddes bero på detta så har det nu visats sig att endast 2 av dessa dog av H1N1-viruset. Två. 

Samtidigt dör det 250 000 - 500 000 människor varje år runtom i världen av vanliga influensan.

Jag känner mig inte så orolig...

Notera nu att jag inte på något sätt säger att det inte är viktigt att göra något åt saken, ett liv är ett liv. Men det här är ju löjligt. Och återigen så tar de upp problematiken på ett utmärkt sätt i Supernews!: