Jag vet. Det är inget bra dagboksuppdaterande nuförtiden. Igår gick åt att avnjuta Göteborg med allt vad det innebär, och nu befinner jag mig i Varberg. Även här är schemat fullspäckat, och avslutas som vanligt med galen fest med hela turnégänget (Stephen, Özz, Måns, Glans, Batra, Järvheden, Linnell, Hasse, Karin). Kom hit. 

Jag är ju lite känd bland mina kollegor och vänner att vara en liten teaser. Jag är en hejare på att socialisera och snacka med damer, men när det kommer till kritan så gör jag sällan någonting. De anser att jag teasar folk, när det egentligen beror på att jag inte är så bra på att ro saker i hamn. Men för all del, teaser låter bättre så då kör vi på det. 

Så nu, kära dagboksläsare, ska ni få ett unikt smakprov. 

Trevlig kväll på er!

Samma sak igen. Han kan inte komma ifrån eländet.

Men han försöker. Sitter uppe på rummet, med dörren låst och lyssnar på musik. Men det spelar ingen roll. Slagen hörs. En handflata mot en kind. Det ljudet tar man inte fel på, det ekar hela vägen in i själen. Han vet exakt vad som pågår, men låtsas som att det bara är Natalie Imbruglia han hör. Egentligen vet han hur verkligheten ser ut. Samma verklighet som han kämpar sitt yttersta för att förtränga. Hans far slår hans mor. 

Inget "allvarligt". Inte tillräckligt för att det ska kunna bevisas som fysisk misshandel. Men mer än tillräckligt för mental misshandel. Hon är ett vrak. Han ser det. Han känner det. Hela vägen uppför trappan, förbi hans låsta dörr och förbi Natalie Imbruglias röst. Hans far håller på att förstöra hans mor och han vet inte vad han ska ta sig till.

Han älskar de stunderna han är borta från hemmet. Umgås med vänner. Slippa tänka på det. Låtsas som att det inte händer. Fan. Ångest. Ett barn ska inte behöva gå igenom det sånt här, tänker han för sig själv. Jävla pappa. Jävla mamma också. Varför kan hon inte vara starkare!? Skulkänslor. Aj. Vägrar gråta. Höjer volymen.

Äntligen dags för fotbollsträning. Skönt. Förträngning är underskattat, tänker han. Förträning är underskattat.  

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder." är ett uttryck som är lika uttjatat som idiotiskt. Naturligtvis finns det dåligt väder, ni som inte tror på mig kan ju bara ta en sväng till västkusten...

Men hursomehslt. Nu är jag redo. Oavsett om det blir regn eller sol så är jag redo. Jag och Björn köpte en varsin poncho, så nu är vi utan tvekan hetast i stan. Eller vad säger ni? 

Under den svenska sommaren finns det diverse veckor man ska infinna sig på diverse platser - jag ogillar sådant. Allt ifrån festivaler till almedalsveckan, till Visby och Båstad. Det blir lite för mycket hets för min smak. Men nu åker jag på en egen liten västkust och fest-turné.

Idag - Halmstad/tylösand

I morgon - Göteborg

Lördag - Varberg. 

Ikväll och på lördag ska jag besöka hela turnégänget på Sunny Stand-up  och på fredag blir det fest med lite andra vänner i Göteborg. Folk från Helsingborg och sådant. Fint folk med sunda värderingar. Det ska bli riktigt kul! Om våra vägar korsar varandra hoppas jag att ni kommer och festar med oss.

När jag kommer hem igen så är det dags att åka till Kurdistan. Det blir en härlig kontrast, dessa dagar vs. Kurdistan. Inte att något är att föredra över det andra, men jag bara konstaterar - Det blir en väldig kontrast. 

Jag ska avsluta det här inlägget med en ramsa som Mårten Andersson nyligen lärde mig. Den är tydligen ganska vedertagen här i Stockholm. "Vad gör vi? - Nu kör vi!" 

Lika enkel som tydlig. "Hörrni, vad är det vi ska göra för någonting!?" "Vi ska köra" "Jaha, ok. Men dåså". Tydligt. Inget tjaffs. Skönt.

Han känner allas blickar på sig när han strosar omkring i skolans korrider. Han har blivit en expert på det ytliga, sociala spelet vid det här laget. "Tja Erik, tack för senast!" "Hej Emma, vad fin du blev i håret!" Och så vidare, och så vidare. Han vet hur verkligheten ser ut - alla tjejerna vill ha honom och alla killarna vill va honom. De som ogillar honom gör det främst på grund av jantelag eller avundsjuka, vad man än vill kalla det.

Han är den lyckligaste killan på skolan. Ja, i hela staden. Utåt i alla fall. Inåt dör han av pressen. Han inser att det är meningen att han ska vara lycklig. Att han har allt det där som så många andra strävar efter. Duktig på sport, populär både bland killarna och tjejerna. Snygg. Charmig. Men ändå - han är osäker. Han känner sig otillräcklig. Det spelar ingen roll vad han åstadkommer, han känner hela tiden att han kan göra mer. Bättre.

Är det så här det känns att vara lycklig? 

Han oroar sig över framtiden. Visst, det går bra nu, men hur kommer det se ut i den riktiga världen? Han inser verkligheten, väldigt få blir professionella hockeyspelare. Han är duktig, men konkurrens är mördande. Dessutom - det räcker med en skada så kan allt vara borta. Vad ska han göra då? Han har allt det där som skolkamraterna uppskattar men som samhället struntar i. Men det andra då, det som samhället uppskattar men som skolkamraterna struntar i, intelligens. Hur är det med den? 

Men han kämpar stenhårt för att hålla fasaden uppe. Det förväntas av honom. Han ska vara lycklig. Han får inte klaga. Vad har han att klaga över? Dörren till hans rum är en barriär han byggt upp mot resten av världen. Det enda stället på jorden där han tillåter sig själv att vara ledsen. Att ha ångest. Att må dåligt. Att vara mänsklig helt enkelt.

Är det så här det känns att vara lycklig? 

Han sover inte mycket om nätterna. Tankarna flyger omkring som kastvindar, ingen får riktigt förankring. Han tänker att han fan är sämst på jorden, han måste vara den enda som har hittat helvetet i paradiset. Vad skönt det våga vara ledsen. Självmo... Kemin. Tränaren. 

På morgonen kliver han upp med samma ångest som han somnade med. Det går långsamt, det finns ingenting som han har bråttom till. Så småningom åker allting på igen. På med kläderna. På med leendet. På med fasaden. Och så bege sig ut genom dörren för ännu en dag av skola och träning. Ännu en dag av förträngning och ångest.   

Är det så här det känns att vara lycklig?

Ok, jag förstår att det är tusen gånger lättare att peka ut ett problem än att lösa det (nu har jag visserligen ett stort problem med att de flesta hyllar demokrati till skyarna, men skitsamma). Så vi kan väl köra ett litet tankeexperiment här och se om vi kanske kan komma en bit på vägen till en vettig lösning till demokratin. Jag börjar, sedan fyller ni på där ni tycker att det behövs, alternativt rättar mig där jag är ute och cyklar.

Jag har tidigare, på scen, vart inne på att göra någon vettig människa till diktator. I mitt exempel har det varit Betnér, som de flesta gillar. De mest grundläggande sakerna, som att man inte får döda människor, skulle fortfarande gälla. Skulle han bryta mot en mänsklig rättighet så avsätts han till förmån för en ny diktator som folk gillar. Sedan skulle man köpa Åland, så att vi kunde flytta dit de människor som ändå inte ville gå med på det hela. Men eftersom folk gärna vill tro, även om det är falsk sanning, att deras åsikt spelar någon roll, så blir det svårt. Det i kombination med jag tror att alla människor blir maktgalna förr eller senare...

Så ett annat tankeexperiment. Mer seriöst nu. I Sverige (och många andra länder) är det så att du får din rösträtt när du fyller 18. Då är du myndig och anses vara ansvarsfull nog att delta i beslutsfattandet av hur det här landet ska styras. 17 år och 364 dagar så förstår du inte tillräckligt, men sov en natt till på saken och du är redo. Bara sådär. I trafiken däremot, så innebär dagen du fyller 18 att du får göra ett test. Ett test som du måste klara för att bevisa att du klarar av ansvaret som det innebär att köra bil. 

Varför inte göra så när det kommer till rösträtt också!? Det är ingen självklarhet som man blir tilldelad den dagen man fyller 18, utan det är någonting som man kan förtjäna från den dagen man blir myndig. Visst, det skulle vara väldigt svårt att utforma ett sådant test, men så tänkte man säkerligen om körkort också innan man skapade de testen.

Precis som med körkort så kan man göra testet när man vill i livet, och naturligtvis även hur många gånger man vill.  Det fina här är att den enda gruppen den exkluderar är de som inte är intresserade. Det spelar ingen roll vilket kön du har. Vilken etnicitet du tillhör, vilken religion eller sexualitet. Så länge du är intresserad av samhällsutvecklingen så kommer du att klara testet, och då får du även ditt röstkort. Det tror jag även skulle kunna vara utvecklande för samhället för på så sätt skulle alla som är insatta och intresserade föra diskussioner på en mycket högre nivå om vad som fungerar bäst, och då skulle vi röra oss framåt i en snabbare takt.

Jag har många, många vänner som inte kan hantera ansvaret som kommer med friheten av att ha rösträtt. Det finns hur många som helst som inte bryr sig. Politik intresserar inte dem helt enkelt. Jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar det. Då ska inte samhället guilt-trippa folk till att (tvångs)rösta på någon, det är då det blir fel. Vi (samhället i stort) ser ner på folk som inte röstar, då tycker jag att det är värre att lägga sin röst på något som man inte kan argumentera för. 

Genom att låta folk förtjäna sin rösträtt så slipper man de som låter bli att läsa en tidning, se på nyheterna eller genom andra medel hänga med i samhällsdebatten för att på valdagen sedan gå och lägga sin röst på Miljöpartiet för att "Hon Wetterstrandbruden är så jävla sexig". De rösterna hindrar samhällsutveckligen enligt mig, och är någonting som vi klarar oss bättre utan.

Vad säger ni? Några idébollar att slänga in, eller några ni vill ta bort? 

I fredags godkändes en lag i Afghanistan som innebär att om en kvinna inte vill ha sex med sin man så har mannen rätten att svälta henne. Den här lagen godkändes av en demokratiskt framröstad president. 4,3 miljoner människor, eller 55,4 % om man nu så vill, gav honom sin röst.

Ja jag vet, egentligen har vi diverse konventioner och internationella lagar som ska se till att vi upprätthåller mänskliga rättigheter men låt oss vara ärliga. De är ett spel för galleriet. Det beror på vem som bryter mot dem. I det här fallet så går ju lagen igenom och så vitt jag vet så är det ingen som har tänkt avsätta den här presidenten? Ingenting seriöst i alla fall. Ett fördömande här, och ett fördömande där visserligen, men i praktiken sker ingenting. Lagen står kvar.

En annan sak lagen slår fast är att man som våldtäktsman kan slippa straff om man går med på att gifta sig med sitt offer. Det var några som demonstrerade mot införandet av den här lagen. Men de möttes av betydligt många fler motdemonstranter...

Jag har länge funderat på om demokrati är så fantastiskt som vi, främst i västvärlden, vill hävda. Winston Churchill pratade om att demokrati kanske inte är ultimat, men det är det bästa alternativet vi har. Och det håller jag med om. Det ÄR det bästa alternativet vi har. I dagsläget. Men vad utesluter att det kan finnas någonting som är ännu bättre, som vi inte kommit på ännu?

Som jag ser det så är det en sådan otrolig rädsla som dyker upp, med färska minnen från andra världskriget på våra hornhinnor, så fort vi börjar diskutera andra alternativ än demokrati. Och det hindrar utvecklingen. Jag säger inte alls att vi ska ha anarki eller en diktatur. Men demokrati är inte så utomordentligt som de flesta vill hävda. Inte enligt min åsikt i alla fall.

Visst, demokrati är det minst dåliga alternativet som vi har tillgängligt idag, men det är fortfarande dåligt. Ni som inte håller med kan ju fråga shiamuslimska kvinnor i Afghanistan vad de tycker om saken...

Hon kommer hem. Öpnnar dörren till totalt mörker och bortsett från kylskåpets brummande, även total tystnad. Hon andas in, och andas ut. Sätter sig på golvet i hallen, drar upp knäna mot bröstet och lutar sig bakåt mot dörren. Testar att andas in. Det går bra. Och nu utandningen. Svårare. Darrar. "Skärp dig nu", tänker hon för sig själv. Ett nytt försök, snabbare den här gången. Andas in går bra. Andas ut... går inte lika bra. Fortfarande darr. Fan också.

Fan att han fick komma åt henne. Fan att det blev så här. Hon skulle ju vara stark. det var ju som självaste fan att hon är precis lika sårbar som vem som helst. Hon börjar gråta. Orkar inte hålla sig uppe längre utan faller ner i fosterställning. Hennes tårar forsar ner i takt med hennes hulkningar till andetag.

Hon sov ingenting den natten.

Han har ångest.  Hur kunde det bli så här jävla fel? Visst, hon hade varit lite oresonlig, men han ville aldrig att det skulle bli så här. Han hinner inte tänka klart tanken att det berodde på att han var full innan han kommer på hur otroligt barnsligt och svenne-banan det är att använda den ursäkten.  En dålig undanflykt för att på något sätt försöka berättiga ens beteende för en själv så att man ska kunna se sig själv i spegeln. Men sanningen är enkel, han hade varit ett svin. Mot den människan han älskar mest i hela världen. Han reser sig upp och går till spegeln för att ta en titt. Det går inte. Spegeln må vara intakt men det enda den visar är spillror.

Fan också. FAN! Fan att det blev så här. Han kastar mobilen i väggen. Ingenting händer. Nokia, stabila grejer. Tar upp fjärrkontrollen och slänger in den i samma vägg. Sådär ja, tre bitar. Tomheten i bröstkorgen förvärras av den tryckande ångesten på densamma. Han stirrar på absolut ingenting och försöker kontrollera sina andetag.

Han sov ingenting den natten.