Trevlig förfest igår. Trevlig dag överlag. Helt ok natt. Är just nu väldigt harmonisk i livet. Lite för harmonisk, om man "får" säga så. Ur harmoni kommer ingen kreativitet. Men det behövs också.

På samma sätt som självförtroende är det sexigaste som finns så är osäkerhet det mest avtändande som finns. Och osäkerheten är stor bland utelivet i Stockholms innerstad. Likaså den sociala pressen. Om ett år får min syster ta del av den, om hon vill. Hon blir 17 idag. Extremt betydelselös ålder. Födelsedagar överlag slutar väl spela roll någon gång på högstadiet ändå? Nåja. Grattis i alla fall. Och grattis till kusin. Och Jesper. 

När det är så  här fint väder så får man inte sitta vid datorn. Det har folk som är födda på 60-talet lärt mig. Man får inte heller klaga på värme. Det har alla i Sverige lärt mig. Men det finns nackdelar. Att man inte kan sova, t.ex Men fördelarna är självklart fler. Snart befinner jag mig i Hagaparken.

Varför jag tycker att South Park är världens bästa humorproduktion genom tiderna (som jag tagit del av). Att kunna vara lika intelligent som roligt är helt otroligt på den här nivån. Jag tycker verkligen att det borde ingå i social studies i USA, på high school. Folk borde analysera South Parkavsnitt precis som man analyserar Jane Austen-noveller.

Som t.ex det här klippet. Det finns hur mycket som helst bakom detta, som de flesta inte tänker på. Det är briljant på så många plan. Och jag är säker på att många av er inte ser storheten i det här. Sådant gör mig ledsen. 

Ledsen för dålig uppdatering, nu är det inte lika illa med tanke på att det här blivit ett litet diskussionsforum, men ändå. Det beror nästan enbart på vädret, jag har inte spenderat många vakna minutrar hemma. Hoppas inte ni har gjort det heller.

Det var intressant hur många sms jag fick igår angående Michael Jacksons död. Till och med min far, som jag inte ens visste kunde skicka sms, notifierade mig på det här sättet. Och absolut, han var ju en briljant sångare. Förut. Nuförtiden är han väl bara konstig? Synd att han inte fick åka på den där turnén, hade nog blivit mäktigt. I övrigt.. jag vet inte. Då tycker jag att det är betydligt mer sorgligt att Bill Hicks dog när han gjorde det. Hade han levt vidare så hade han åstadkommit fler, och mer. Sen är det ju klart att det är lite tragiskt när folk dör, men det händer ju tusentals gånger per dag... 

Hursomhelst. Life is effing wonderful för tillfället, är det inte det? Två väldigt goda nyheter igår, och tråkigt nog kan jag inte berätta om någon av dem. Men nonetheless, jag är riktigt lycklig. Och ikväll spelar Sverige. Och vi ska fira Stephen. Sedan göra stan osäker. Vilket töntigt uttryck, att göra stan "osäker", men vi kör väl på det. Summa summarum: Inga n00bs! 

Förresten, en fråga: Om jag flyttar den här bloggen till en annan adress (bättre), visst följer ni med? De som bygger den nya siten ville att jag skulle höra med er... 

Ok. Innan jag går ut och besöker den sällsynta solen så tänkte jag lägga mig i diskussionen/debatten som blossat upp de senaste dagarna kring kvinnor i humorbranschen.

Grunden till det hela var en artikelserie som publicerades för ett par veckor sedan i den feministiska tidningen Bang, där kvinnliga komiker berätta om sina perspektiv om hur det ser ut i  den svenksa humorbranschen. Någon vecka senare fick Betnér tag på tidningen och skrev om den. Bland annat länkade han till en text som Annika Lantz skrev, som är den som Aftonbladet har snappat upp och gjort till en löpsedel för x antal dagar sedan. 

Som svar på detta har krönikören Jan-Olov Andersson skrivit en (försvars)text som är lika feg som populistisk. Så idag har Elin Grelsson skrivit den bästa texten jag läst i debatten, oavsett kön. 

Jag tror personligen att det är farligt att göra som Hasse har gjort här, och hävda  att det inte finns något kvinnligt humoruppror. Jag förstår absolut varför han känner så, för sanningen är den att det är väldigt god stämning bland oss stå-uppare. Även i relationen kvinna - man. Dessutom vet vi alla att kvällspressen är ena hejare på att sätta krigsrubriker på saker och ting. Och jag vet dessutom att Hasse har många kvinnliga kollegor som han gillar skarpt, men genom att bemöta artikelserien som han gjorde så avfärdar man den lika snabbt som den kom upp. Och den kom ju fram av en anledning. 

Om någon, i det här fallet är det flera stycken, som upplever någonting som ett problem så måste man ta sig tiden att lyssna på dem. Problemet må vara verklighetsförankrat, eller helt taget från intet, men uppenbarligen så är det ett problem för någon/några och då ligger det väl någonting i det. Även fast man själv kanske inte ser det. 

För så är det ju med problem. Ser man dem inte så kan man inte lösa dem. Och här har vi några som försöker lysa upp ett problem för oss, och då kan vi inte stå bredvid och blunda.  Det är av yttersta vikt, inte bara här utan för att utvecklas som människa i livet, att ifrågasätta sig själv och sina tankar. Om man nu säger "kvinnor är sämre på att ta för sig" så får man väl fråga sig själv "varför tror jag att det är så!?". 

Om man läser kommentarerna till den artikel av Annika Lantz som refereras i Aftonbladet så märker man exakt varför den här debatten alltid stagnerar. Den enda kritiken mot dessa tjejer är "vad vet ni!? Ni borde inte ens kalla er komiker, ni är skittråkiga!" Och det har absolut INGENTING med saken att göra. Man kan sätta in X och Y istället för de kvinnliga komikernas namn. Det är inte det som är frågan.  Frågan är varför finns det färre kvinnliga komiker än manliga i det offentliga? Om man hävdar att alla som är där nu är tråkiga så är det inget svar. Jag hävdar inte på något sätt att jag förstår problematiken till fullo. Jag är säkert en lika stor kloss som vem som helst. Men jag förstår att jag inte förstår, och jag är villig att lyssna.

Däremot tror jag att det är viktigt att komma ihåg i debatten att det inte är så att männen i branschen aktivt och medvetet motverkar kvinnor. Och det är lika viktigt att komma ihåg att det inte är det som kvinnorna tror. Utan det är de "osynliga" sakerna, det som man inte tänker på. Det är just därför som det är så svårt att komma fram till vettiga lösningar, för de flesta ser inte problematiken. Men man är naiv om man tror att någonting inte existerar bara för att man själv inte ser det... 

Jag sitter och pratar med mig själv och kommer fram till absolut ingenting. Som en vanlig videoblogg, alltså.

Det kan ha vart den dagen i mitt liv som jag åstadkommit minst, i alla fall med tanke på förutsättningarna. Jag har verkligen inte gjort någonting. Att inte äta har blivit en vana för mig och min kropp, men i vanliga fall kan jag skylla på att jag inte orkar lämna lägenheten. Men nu är jag hemma i Knivsta och det finns mat i kylen. Flera olika rätter, jag behöver bara värma dem. Men det tog till kl 19 innan jag ens orkade masa mig nedför trapporna. Jag har inte ens orkat ladda upp bilder från kameran till datorn. Inte orkat blogga. Inte duschat. Och det har vart underbart.

Men nu när jag faktiskt bloggar så kan jag ge er fantastiska nyheter: Louis CK, a.k.a Världens roligaste människa, kommer till Sverige i höst! Den 15e November på China teatern.

Jag kollade runt lite på 1000apor och såg att min gamla blogg nu går att komma in på igen. Så jag bläddrade igenom gamla inlägg och läste lite. Hittade en dikt som jag skrev till min syssling som gick bort då, för snart ett år sedan. Tänkte att den passar ganska väl in även på den 15-åriga flickan som mördades i Stureby för ca två veckor sedan, med små förändringar. Och en del av er tjatar ju om fler dikter.

(Spela låten samtidigt som ni läser för ökad effekt) 

Aldrig mer. 

Du hade möjligheten att se solen lysa, för att sedan se den gå i moln
Att en dag uppfostra en vacker dotter, eller en underbar son
Men aldrig mer
Du hade möjligheten att springa barfota och känna gräset mellan dina tår
Att uppfylla dina drömmar och en dag nå dina mål
Men aldrig mer                    
Du hade möjligheten att fylla sexton
Du hade möjligheten… att fylla sexton
Men aldrig mer
 
Aldrig mer ska du älska
Aldrig mer ska du hata
Aldrig mer ska du skratta
Aldrig mer ska du prata
Aldrig mer ska du göra rätt
Aldrig mer ska du göra fel
Aldrig mer ska du leka en lek
Aldrig mer ska du spela ett spel                    
Aldrig mer ska du längta
Aldrig mer ska du sakna
Aldrig mer ska du somna
Aldrig mer ska du vakna
 
Vi ska försöka leva vidare men kommer aldrig glömma den här smärtan
Och du kommer förevigt att finnas i våra drömmar och våra hjärtan
Du kommer att vara saknad som dotter, som syster och som vän
Och det kommer ta ett tag innan vi inser att du aldrig mer kommer vakna igen
 

Aldrig mer...

Vila i frid. 

("Vi" syftar i det här fallet på folk i hennes närhet)

Den svenska offentlighetsprincipen. Jag tycker att det är på god tid att man gör en ordentlig granskning av den. I kombination med utvecklingen av internet så fyller den idag en annan funktion än tidigare. Eller, ytterligare en funktion ska jag väl säga. Det ursprungliga finns ju fortfarande kvar. 

Det finns många exempel där det blir skadligt, vi kan väl ta det som är färskast. Therese Johansson Rojo, denna stackars 15-åriga tjej som aldrig fick fylla 16. Och aldrig kommer få det heller. Hur tragiskt som helst. Men på nolltid så var informationen ute på siter som flashback. Allt. Precis allt. Vem hon var. Vilka som var misstänka, namn och adress. Även länkar till bilder på de misstänkta. Potentiella släktingar hängdes ut (en av dem har ett lite annorlunda efternamn). Länkar till den av de misstänktas blogg och till mordoffrets. Man blir mörkrädd av att läsa kommentarerna. 

Nu är det visserligen så att en av dem har erkänt, men när informationen kom så var de bara misstänkta. Och borde så vara fram tills rättegången, men så är inte fallet. De är dömda. Inte av rätten, men av samhället. Och låt oss anta att de kommer fällas och få sin dom, även av rätten. När de avtjänat sitt straff så borde det rimligtvis vara över. Det är ju hela tanken med rättssystemet. Att efter man har avtjänat sitt straff så ska man kunna återgå till en fungerande medborgare i samhället. 

Och jag vet, det känns orättvist. Det känns fel att de som tog livet av någon några år senare ska kunna leva på som vanligt medan offrets liv är borta för alltid. Familjen kommer aldrig mer få se till henne, inte heller hennes vänner. Men så måste det vara, det är så vårt rättssystem är uppbyggt. Efter det att man avtjänat ett straff så ska det vara över. Det är det inte idag. Sedan kan man tycka till om straffskalan för brotten som utförs i Sverige, men det är en annan diskussion. 

Men de här två. Eller stureplansprofilerna. De är uthängda och utdömda för alltid. Framförallt så är de det innan domen ens har fallit. Vart de än går så kommer det här komma fram. De kan försöka starta om på nytt, bli "hederliga", men det kommer inte att gå. Som jag ser det så har de redan fått en livstidsdom. Inte en svensk livstidsdom, utan en amerikansk. En riktig. Som inte kan förkortas.

Och det handlar inte om att sympatisera med några mördare, det handlar om att samhället ska bli så bra som möjligt för så många som möjligt. Och då gäller det, hur jobbigt det än kan kännas, att hitta en plats för våra mördare också. Efter att de har suttit i fängelse. För om de inte får en ärlig chans att återgå till ett normalt liv, då är risken överhängande att de hamnar i kriminella kretsar. Kanske rentav mördar igen. Och det förlorar vi alla på. 

Jag vet inte riktigt vart jag vill med detta, hoppas inte att texten blev för osammanhängande. Jag har bara reagerat på detta och ville skapa lite diskussion. Jag har själv inte bestämt mig, men att hemlighålla namn fram tills domen är fälld känns väldigt rimligt. Vad tycker ni? Fungerar det bra så här?