Mitt namn under CS-spelandet igår var "Absolut inte n00b". Som sagt nyttjade jag chatfunktionen en hel del, vilket väldigt ofta roade mig enormt.

Absolut inte n00b - Ni är n00bs!

Random snorunge - Du är n00b!

Absolut inte n00b - Det är jag inte alls det. Titta på mitt namn!

Random snorunge - Titta på statsen

Absolut inte n00b - Stats är för bögar

Random snorunge - Jävla idiot

Absolut inte n00b - Eru?

Random snorunge - Käften

Absolut inte n00b - Visst är det soft med tuttar hörrni?

I takt med att deras irritaiton växte så ökade underhållningsvärdet för min egen del.

Och så höll det på. I timmar. 

Är jag stolt? Nej. Var det roligt? Ja. Kommer jag att göra om det? Garanterat. 

God natt, hörrni. Ni behöver inte oroa er för mig, jag överlever.

Idag har min vän Johan släpat med mig till Inferno. Det är något slags "lan" där det sitter en massa människor, som till 95 % är pojkar i högstadiet, och spelar diverse skjut och strategispel mot varandra. För Johan och hans sällskap så är det CS (Counter Strike) som gäller, vilket knappast gör mig mindre övertygad om att han skulle vara homosexuell. Jag har väl spelat CS någon gång tidigare, men får absolut anses som en n00b i dessa sammanghang. Däremot var jag ganska bra på Medel of Honor när jag var 15, som är ett annat socialt skjutspel.

Det var riktigt roligt att spela några timmar, även fast jag dog bra många fler gånger än jag dödade. Jag var Palestina, kan man väl säga. Men det absolut roligaste med dessa spel är att provocera. Jag älskar att driva med människor som tar sig själva, och det de håller på med på alldeles för stort allvar. Och riktiga CS-nördar har ingen distans. För dem är CS inget spel, det är en livsstil. En livsstil som väldigt sällan inkluderar tjejer, eller ett socialt liv överhuvudtaget. Inte bakom skärmarma i alla fall.

Så visst spelade jag en del, men mest så nyttjade jag chatfunktionen för att provocera. Och när jag tänker på hur löjlig jag är som ägnar tid åt att provocera 13-åringar.. Ja då inser jag att jag omöjligt kan ta mig själv på för stort allvar heller. Jag är lika löjlig.

Men jag har i alla fall kommit till insikt med det, och finner det hela väldigt lustigt.

Vet inte hur det är med er, men när jag tänker på någon som ser "helt missbilad ut" så ser jag inte en person i rullstol framför mig. Usel förolämpning. Den här prästen måste skriva bättre material om han ska ha fortsätta roasta folk...

Ni minns kanske förut att jag berättade om min vän, Johan, som köpte lite smink för ett par veckor sedan. Nu har han även berättat för mig att av de drygt 500 rösterna som jag fått i "sexighetstävlningen" så står han för minst 70 av dem. Mer än var tionde röst är alltså från honom. Han är nog mitt mest hängivna fan. Jag vet inte, men det känns som att han vill vara mer än "bara vänner".

Nåja, vi får väl se. Vi är ett gäng som ska dit nu (till Retro) för lite middag och se när Liverpool besegrar Fulham. Därifrån till Norra Brunn för Özz, David, Ola och Arons turnéavslutning. Resten kommer ni med största sannolikhet kunna följa live på twitter, och/eller facebook. 

Hoppas att ni har kul ikväll. En hejdundrande fest. Jag gillar det ordet. Hejdundrande. 

Gårdagen var fylld av småsaker att springa omkring på, där en av dem var att gå till Parlamentet-inspelningen för att stötta Kodjo. Han skulle nämligen provspela. Och han skötte det med bravur. Han var verkligen helt fantastisk, och jag skulle bli väldigt förvånad om han inte dyker upp i ett program innan det här året är slut.

Jag förmodar att de flesta av er inte vet hur en audition till Parlamentet går till, så jag tänkte att lite information vore på sin plats. Till en början så är det en vanlig inspelning, som pågår i ungefär en timme. Så fort den är klar så försvinner en från varje lag, och byts av mot de som ska prova sina vingar. Sedan kör man som ett "mini-parlamentet". Allting, fast mycket snabbare och kortare. Man gör lite "ja och nej", några korta skämt och lite Tips Från Coachen. Ungefär 7-8 minuter var blir det totalt. Sedan avgörs det om man är med och leker eller inte (kanalen har naturligtvis sista ordet, men så är det alltid). 

Jag imponeras av alla som lyckas göra en bra audition. Enligt mig är det mycket svårare än att göra ett riktigt program. Dels är pressen större, man vet att det gäller att lyckas. Nu eller aldrig. Se till att levera för fan. Det är liksom inte riktigt läge att "ha en dålig dag", om man säger så. Dessutom är det mycket kortare, vilket innebär att man har mindre utrymme för misstag. Och sist, men absolut inte minst, nervositeten. Det här är inget dussingig direkt.

Den absolut bästa provspelningen jag har sett någon göra gjordes av Björn, även fast Kodjo inte var långt efter. Detta lilla klipp har ni säkert sett förr, men det känns lämpligt att slänga in det. Som sagt, ha i åtanke att detta endast är en provspelning, med allt vad det innebär (läs ovan). 

Tänk om bara alla kunde förstå det här. Vad lätt allting hade varit då. 

Nu har Magnus avslutat sin lilla New York-episod, för den här gången i alla fall. Om ni har missat det så tänkte jag lägga upp lite klipp för er som vill se. Ett där han tightat ihop sitt material under de tre månader han vart på plats, och ett där han konstant häcklas. Intressant för er kanske att se hur man ofta kan bemötas om man är okänd och får uppträda under dåliga/sämre förutsättningar.