Idag höll jag samma föreläsning två gånger på Stenhagensskolan i Uppsala, en gång för en åttondeklass, en gång för en klass i årskurs 9.

Det var kul att som omväxling vara helt seriös. Det blev lite som en djupdykande intervju för eleverna på plats. Jag berättade om mig, mitt liv. Vad som påverkat mig mest och varför jag tror att jag är där jag är idag. Det kombinerat med dikter, samt en hel del frågor från eleverna, utgjorde föreläsningarnas innehåll.

Eleverna var väldigt engagerade och det var kul att se hur lätt det är att fånga deras uppmärksamhet, från klasser som annars anses vara ganska stökiga, när det är någonting som intresserar dem. 

UppsalaNyaTidning var där också och skrev en aningen felaktig artikel som ni kan ta del av här (Jag är t.ex inte aktuellt med Ballar av Stål. Jag nämnde att jag hade blivit tillfrågad men tackade nej av olika anledningar) 

Även fast jag själv är lite fast i twitter-landet så måste jag medge att denna sketch är väldigt bra.

"Who are they talking to?" 

"No one. And Everyone." 

Spot on. 

Visst, han är ganska nördig. Och det han gör är väldigt farligt. Men det är väldigt coolt ändå. Jag kan tänka mig att han känner sig mer levande än någon av oss...

Ledsen för dålig uppdatering kära dagbok, men jag har inte haft tillgång till en dator förrän nu. Hoppas att du kan förlåta mig.

Gårdagen blev visserligen lyckad, men inte som planerad. Mina lagkamrater söp sig för fulla på förfesten och kom inte längre än till "Hästens" lägenhet. Jag älskar dem för det. Så jävla Knivsta. I kontrast till Sthlm där folk aldrig går ut innan kl 22 känns det som, och här hade de tappat talförmågan vid samma tidpunkt. Inte för att jag på något sätt premierar sådant beteende, men det är ändå roligt. Tragikomiskt, som hela Knivsta, på något sätt. 

Jag lyckades hursomhelst ta mig in till stan för att möta upp David. Den här dagen har sedan vart fylld av diverse möten. Det börjar hända lite roliga saker nu, verkar det som. Det känns absolut skitkul, men det är också en hel del ångest inblandat. Visst kan det ses som ett lyxproblem att ha en massa olika alternativ att välja mellan, men ibland kan det bli för många valmöjligheter. När alla dörrar står öppna är det lite svårt att bestämma sig för vilken man ska gå igenom. 

Jag önskar att jag kunde vara mer specifik gentemot er, men det går tyvärr inte. Men efter idag känns det bättre i alla fall och jag både hoppas och tror att det kommer leda till någonting riktigt, riktigt bra. 

 Nu ska jag planera klart den föreläsning jag ska ha på Stenhagenskolan i Uppsala i morgon. 

Vi vann! Eller vi och vi, jag var inte med och spelade, men Vide kommer alltid kännas som "Vi" för mig. Nu har jag lovat att ta med hela laget till Café Opera för att fira (jag har lite tjänster innestående där sedan jag jobbade gratis för dem under en golfturnering i somras. Ni vet den där Niklas Strömberg skällde på mig.) Det ska bli så inåthelvete skoj att se hur det blir när ett gäng "bönder" från Knivsta möter folket på Café Opera.

Så förhoppningsvis blir detta en oförglömlig kväll. Jag återkommer med resultatet. 

Ps. Det är många som har mailat och undrar angående t-shirtarna. De kommer att finnas att köpas via en webshop. Jag säger till så fort det kommer  upp. Ds.

Efter gårdagens föreställning:

"Du var skitbra! Du kommer bli känd en dag, jag lovar!" 

Nu ska jag heja fram SK Vide till division 4 Uppland i innebandy.

För övrigt så känner jag att Leksand är lika överskattat som lag som Bandy är som sport. 

Beklagar dålig uppdatering, men jag har inte haft tillgång till dator. Efter gårdagens föreställning så lämpade det sig så väl att en nära vän hade födelsedagskalas i Uppsala. Så jag åkte dit. 

Till en början var det småstelt för min del. I princip alla var härligt berusade, medan jag var spiknykter. Det var en del folk där som man hade lite kontakt med innan, men som inte tillhörde den närmaste kretsen. Så det blev lite småstelt vanligt prat á la "vad gör du nu för tiden?". 

Sedan hittade jag min plats vid köksbordet. Jag satt bredvid ett par vänner och några helt okända. Och så började jag få i mig lite alkohol. Inte mycket, men tillräckligt för att bli lite avslappnad. Vi satt och pratade och försökte vara roliga för fulla muggar. Där satt jag i uppskattningsvis 3 timmar och pratade med mestadels främlingar och hade det trevligt. Sedan åkte jag hem (naturligtvis en sväng förbi stan för att avnjuta en fin 018-kebab först). 

Så här efteråt  känns det helt underbart. Det var så otrolig längesedan jag gjorde något så otroligt "vanligt". Bara saken att vara på en hemmafest. Och att sedan inte känna alla där, inte ens de flesta. Det var ju så jag levde min gymnasietid. Jag var expert på att lära känna nya människor. Att en kille sedan däckade och folk tog fram tuschpennor (varför är det alltid någon som har tuschpennor med sig när de ska på fest?) och skrev in diverse könsord, det minskade inte direkt nostalgi-faktorn. 

Men kul var det och jag hoppas att det sker oftare.  Om ni har hemmafest så får ni gärna bjuda in mig. Men då måste jag få ta med några vänner för om jag inte känner någon så blir jag bara stel och blyg. 

Idag åker vi till Uppsala med riksteaterns Newroz-föreställning. Det gör vi i skuggan av bandyfinalen.

Varje år är det samma hets, och det är lite lustigt tycker jag. Någon vecka innan så hänger kommunen upp oranga vimplar i hela staden (två-gator, överallt sitter det affischer kring detta och restauranger har speciella "bandy-erbjudanden". Det är också enda gången under året som det skyltas till Studenternas. 

På själva matchdagen (idag) så stormas staden av supportrar. Från Sandviken, Västerås, Stockholm (Hammarby) eller Edsbyn. Beroende på vilket lag som har fått hem flest svenskar från Ryska ligan det året. Och det är alltid lika roligt att se, för det ter sig så onaturligt för Uppsala som stad. Denna akademikerstad som helt saknar denna form av idrottskultur anpassas för en dag för att ta emot över 20.000 fans. Folk vet inte riktigt vart de ska ta vägen, får jag känslan av. 

Utöver detta så tycker jag att det är fascinerande att bandy har blivit en så stor sport. Det är den, enligt mig, överlägset mest överskattade sporten (att titta på). Planen är för stor för sporten, så även målen. Det är inte ovanligt att det blir över 10 mål i en match. Det är heller inte ovanligt att en spelare dribblar igenom ett helt försvar och gör mål. Det känns mer som en lek. En tråkig lek. För man ser knappt bollen. En utvisning påverkar inte matchen speciellt mycket. 

Nu blev det väldigt osammanhängande, jag förstår det. Men min poäng är att bandy är fruktansvärt tråkigt att titta på. Och då är jag ändå en sportnörd utan dess like och kan finna underhållning i det mesta som innehar ett tävlningsmoment.