Senaste inläggen

Av Soran Ismail - 4 juli 2009 18:34

Ni som hängt med ett tag känner till mitt hat för höjder. Eller, det är väl inte lika mycket ett hat som att jag försöker undvika dem så gott jag kan. Av den enkla anledningen att jag gillat mitt liv, och gärna ser att det fortsätter ett tag till. Hur länge har jag inte bestämt, men jag är inte redo att dö riktigt än.


Därför har Gröna Lund blivit lite av ett orosmoment för mig ända sedan barndomen så man samlade ihop i ett helt år för att få åka på klassresa till Grönan. Man skulle kunna tro att det bara är att låta bli att åka, men så enkelt är det inte. Det ligger tydligen någonting extremt provokativt i att inte sätta sig i dödliga leksaker. Folk tjatar sig stumma på en. Man är precis som en person som bestämmer sig för att inte dricka på en utekväll. Så jag har hållt mig borta från Gröna Lund sedan de där förfärliga klassresorna, med några undantag. Stå-upp klubben de kör där på somrarna. 


Och den här helgen är jag inbokad som "en överraskning" (det är ändå slutsålt). Både igår kväll och ikväll så är det showtime. Och showtime innebär alltid att man springer runt på området de timmarna som är kvar efter det att showen slutar. För mig är det fascinerande att folk inte bara betalar, utan dessutom köar, för att riskera livet. Jag föredrar spelen. Och pop-expressen. Sådant tycker jag är roligt. Men, bara för att jag inte vågar åka Fritt Fall eller Insane, så kallar folk mig för en fegis. 


Nu ska den här fegisen åka och köra stand-up...

ANNONS
ANNONS
Av Soran Ismail - 3 juli 2009 14:16

När jag var liten, på lekis närmare bestämt, så hade vi en lek på rasterna som kallades för pussleken. Den gick ut på att tjejerna jagade killarna, som en form av kull. Med skillnaden att när de hade fått tag på en kille så skrek de inte ”kull” och slog en i ryggen. Istället pussade de på en. Sen sprang man, äcklad och smått skräckslagen, därifrån.

Det fanns en kille som fick ge tjejerna saker, som kulor och hockeykort, för att de skulle jag honom också. Små mutor helt enkelt. Det är väldigt sorgligt nu när jag tänker på det.


Hursomhelst, det roliga är att killarna verkligen inte ville bli tagna. Det var ingen grej där man låtsades att man inte blev tagen, men man ”råkade” snubbla så tjejerna kunde pussa på en ändå. Nej man ville verkligen inte, tjejerna bar på äckliga baciller som vi refererade till som ”tjejbaciller”. Om du hade frågat vilken kille som helst i min klass på lekis om han ville ha HIV-viruset eller ”tjejbaciller” så hade han garanterat svarat ”HIV-viruset”.

Det är intressant att se hur det har förändrats med tiden. Först var det ”fråga chans”, och då skulle naturligtvis killarna fråga tjejerna, eftersom samhället har lärt oss att det är killarna som ska ta för sig och tjejer ska bara vara söta och vänta. Idag, nästan 15 år senare, så utspelar sig pussleken återigen. Den här gången är det inte på en skolgård, utan på en krog. Vilken som helst i hela landet egentligen. Och då är det killarna som springer efter tjejer för att få pussar, och tjejerna springer äcklade därifrån.

Vissa tjejer ger killar saker för att de ska jaga dem också, som hud eller bröstförstoringar. Det är väldigt sorgligt nu när jag tänker på det.

Av Soran Ismail - 2 juli 2009 09:42

Ni kanske minns att jag tipsade om den här låten tidigare. Det är mina vänner i Tramsgänget, från Kungsbacka, som har gjort den. Nu har de gjort en remix på den och vill ha hjälp att sprida den så gott som möjligt. Said and done.


I övrigt är det intressant att se hur snäva många av era rubriker är. Det är mycket roligare/lättare om de är lite mer öppna än t.ex "gången då jag och Batra diskuterade EU-politik på söder tillsammans med Torsten Flinck". Men det är ju klart, ni gör som ni vill. Dessutom, lägg inte för mycket värdering i det jag skriver. Jag börjar bara skriva sedan slutar det där det slutar, det är sällan det är verklighetsbaserat. Jag försöker bara leva mig in i hur det skulle kunna varit..


Nåja, här är låten som de försöker göra så stor som möjligt.  

Av Soran Ismail - 1 juli 2009 19:11

Vi har träffats ett par gånger tidigare. Men bara ute, med gemensamma bekanta. Första gången vi presenterades för varandra så var det dina ögon som jag reagerade mest på. De lyste upp hela ditt ansikte. Gav det karaktär. Markerade självförtroende, trots ditt i övrigt ganska gulliga och harmlösa utseende. Första intrycket jag fick av dig var fantastiskt. Du log lite blygt, men samtidigt så tittade du mig i ögonen när du hälsade och handslaget var ordentligt. Mina fördomar sa direkt att det här var en tjej med självförtroende, men med fötterna på jorden. Intressant.


De gångerna vi har setts så har du stuckit ut mest i ditt tjejgäng. Vem vet, det kanske är för att jag vill att det ska vara så. Men det är du som skrattar mest åt mina skämt, även de subtila som många andra inte förstår. Och det är du som drar de roligaste skämten tillbaka. Under kvällen så sprids vi ut, men vi hittar alltid tillbaka till varandra och beklagar oss över hur idiotiska alla andra är. Och vi förstår varandra.


Nu har vi även haft vår första dejt. Eller dejt och dejt, jag vet inte riktigt vad man kallar det. Men vi har setts ensamma, utanför utelivet, för första gången. Och det var egentligen dömt att misslyckas från första början, med tanke på vilka förväntningar jag hade. Men det gjorde inte det, som tur är.


Vi började med att ta en fika. Det var mitt förslag, även fast jag inte på något sätt gillar att fika. Men det känns neutralt. Som en bra första grej. Om det blev stelt så kunde vi smidigt ha avslutat det efter en kopp varm choklad utan att det blev stelt. Men det behövde vi inte. Konversationerna avlöste varandra, helt okrystat. Omsider seriösa ämnen, omsider lättsamma saker.  Efter fikat gick vi vidare. Med en varsin glass så tog vi en promenad runt Kungsholmen. Då och då satte vi oss på en parkbänk, eller vid en brygga, för att vila lite. I timmar pågick det här. Allt flöt på hur smidigt som helst. Det var inte "trevligt" utan det var verkligen riktigt kul!


Efter ett tag blev vi hungriga. En middag hinner vi med. Du undrade om jag visste något bra ställe, så jag tog med dig till "min" grekiska restaurang.  Jag tog en biffteki, som alltid, och du beställde in kyckling souvlaki. Jag älskade hur självsäker du var. Så otroligt trygg i dig själv.  Du lät mig till och med betala för maten, utan att varken ta det för givet eller göra det till en stor grej. Åh! Efter att hon gick iväg med mitt kort så sträckte jag för första gången min hand mot din. Du mötte mig på vägen. Jag lutade mig fram lite över de små borden på den Grekiska Kollgrillsbaren, och gav dig en liten kyss. Tzatsikin till trots. Sedan tillbaka i stolen. Jag njöt av att se hur lugn du var.


Efter maten visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Klockan närmade sig 20. Jag föreslog att vi kunde gå hem till mig och kolla på en hysteriskt rolig dokumentär om Tourettes. Du accepterade. Vi myste i soffan framför filmen. Då och då kyssten vi. Det kändes så rätt att hålla om dig. Helt naturligt. Inte på något sätt påtvingad, som det ibland kan vara. Att man gör vissa saker för att det förväntas av en.


När filmen var slut pratade vi ett tag. Vi var båda trötta. Jag ville ha sex med dig, men ändå inte. Rent fysiskt ville jag. Otroligt mycket. Men jag har vart med om det tidigare. Det förstör bara. Jag gillar att låta det vänta. Som tur var behövde jag aldrig förklara något av det här för dig. Du sa att du skulle bege dig hemåt. Efter att våra tungor bekantat sig med varandra ytterligare några sekunder vid dörren, så sa du "god natt" och begav dig.


Kanske det bästa: två minuter senare får jag ett sms av dig där du tackade för kvällen. Där du förklarade hur trevligt det hade vart, och att vi måste göra det snart igen. Så otroligt skönt med någon som vet vad hon vill, och som är tydlig med det. Inga spel. Jag trodde inte att det var sant. Finns du verkligen på riktigt? Svaret är nej.


Det här är det som jag önskade hade hänt. Men det som egentligen hände var att du var för blyg. Du var jättegullig. Jättetrevlig. Men för blyg. Varje gång jag föreslog ett par alternativ svarade du "jag vet inte.. det spelar ingen roll". Till och med när jag påpekade det, så insisterade du med samma svar. Jag hade sådana förhoppningar, så jag drog ut på det. Kanske skulle blygheten släppa. Det hade ju börjat så fint. Men blygheten släppte aldrig. Du tog aldrig några initiativ. Varken till aktiviteter, eller konversationer.


Antagligen blir det en andra dejt, eftersom jag känner mig själv. Jag vill så gärna att det ska vara på ett sätt, men jag förstår samtidigt att det aldrig kommer bli så. Som så många gånger förr så lurar jag bara mig själv... 

Av Soran Ismail - 1 juli 2009 12:13

Tänkte att ni skulle få se vad som händer när jag blir uttråkad, men ändå gör någonting annat än att knarka South Park. 


Oredigerad. 


 

Redigerad.  (jag gillar att vara övertydlig...)


 

Av Soran Ismail - 30 juni 2009 16:02

Jag har förstått att jag har en blogg som kräver en del av mina läsare, om man jämför med de flesta andra bloggar. Lite energi och lite engagemang.  Jag personligen gillar det, men jag har förstått att det även finns ett behov av lite mer lättsmälta inlägg. I form av videoblogg och bilder t.ex . Så jag testar att variera mig lite mer ett tag. 




Hemma i Knivsta så har jag en katt. Hon heter Mysan.

 



När Mysan blir glad så klappar hon händerna.



Problemet är att hon reagerar på exakt samma sätt när hon blir arg, dvs klappar händerna. Så det är lite svårt att tyda hur hon känner sig ibland. Dessutom så är hennes talförmåga under all kritik, så det ingen överdrift att säga att kommunikationen mellan oss är bristfällig. 


Kort och gott - min katt är socialt inkompetent.


För övrigt: Fortsätt gärna med förslag på rubriker. 

Av Soran Ismail - 29 juni 2009 16:11

23e April 2002. Thunmanskolan, Knivsta. För första gången i år kan vi vara utomhus utan våra jackor, och utan att frysa röven av oss.  Vi sitter på en bänk på skolgården och pratar om ingenting. Plötsligt ser vi Lisa och Niklas komma ut ur en av skolans flyglar. Hon något steg bakom honom. Något underlägsen. Vi förstår det inte. Hur kan Lisa vara ihop med Nicklas!? Lisa är skolans vakraste tjej, Nicklas är skolans största svin. Kanske lite överdrivet, men inte långt från sanningen. Oavsett: han förtjänar inte henne. Någon av oss gör det. Vi förstår inte, vad är det han har som inte vi har? Robin förklarar:


Han är visserligen äldre, och det är en liten faktor. Men inte den enda. Han är ett svin. Tjejer gillar sådant. De vill inte ha sköna killar, som vi. Inte att ligga med i alla fall. Det enda sköna killar får penetrera är dockor. Farliga killar däremot. De får ligga. Tjejer tror att de kan förändra dem, eller något sådant. Eller så är de bara dumma i huvudet.  Eller både och. Oavsett: tjejer gillar farliga killar.


Men hur ska vi framstå som farliga? Som badass? Som några killar som skiter i vad samhället säger. Vi går vår egen väg. Helt själva. Tillsammans.  Death Metal. Där har vi svaret. Förslaget är Johans. Vi har sett hur grabbarna i nian klär sig och ser ut. Det är människor som signalerar ”håll dig borta!”. Vi ska starta ett death metal band!


Bara ett problem, ingen är speciellt musikalisk. Men vadfan, det är inte Gessle heller och det har ju gått helt ok för honom. Han skulle få ligga med Lisa, det är ett som är säkert. Vi tar kontakt med Musik-Uffe. Han är som vanligt i sin musiksal och olika ungdomar sitter utspridda med olika instrument och skiter fullständigt i instruktioner. Det slår mig vilken otrolig bristande pondus den här mannen har.  Vi frågar om vi får gå in i repsalen. Vi ska starta ett band.


Uffe lyser upp. Elever som tar egna initiativ till att skapa någonting musikaliskt. Har han kanske lyckats nå ut till några individer av de hundratals han undervisar? Har han hjälpt några att hitta kärleken till musiken? Nej. Det är tjejer som lockar. Som vanligt.  Dessvärre är det upptaget just nu, men vi kan få låna det efter lunchen.


Under lunchen sitter vi och smider våra planer. Hur vi ska marknadsföra oss, vad vi ska heta. Vem ska göra vad?  Vårt utseende, det här dög inte. Vi får låna några tjejers mascara och börjar kladda svart i ansiktet. Att sminka sig visar sig vara svårare än man tror. Inte konstigt att så många tjejer misslyckas.  Folk tittar konstigt på oss, men de har ingen aning om att vi är genier. Om att vi håller på att fixa brudar. Genom att sminka oss.


Efter en timme så är vi tillbaka hos Uffe. Och sedan in i repsalen, med alla instrument.  Ingen vill ha basen, för den är för mesar. Alla vill spela gitarr. Vi kommer fram till att Johan bör sjunga, för han har blivit det största offret för målbrottet. Det är trots allt death metal det här, det är inte meningen att det ska låta bra. Diskussionerna fortsätter: Vad ska vi sjunga om? Någon måste ta basen, vem? Till slut ballar Jonas ur. ”Det här är inte Death metal! Death metal är inte timlånga elevrådsmöten. Det är hårt! Det är tufft! Så här!” så plockar han upp en gitarr och drämmer den i backen. Den går sönder. Det blir tyst. Alla tittar, nej stirrar, på Jonas. Jonas tittar upp, hans ansiktsform förändras. Som att han vart i trans och nu kommer tillbaka till verkligheten. Han inser plötsligt vad han har gjort. Inte bara har han blivit ersättningsskyldig för en gitarr, han har dessutom förstört alla våra chanser att någonsin få ligga med Lisa…

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se